Ida I Världen

Dessutom... har jag konstaterat att jag nog kan glömma barnets karriär som civilingenjör:

-Mamma, fläkten fungerar inte fast jag stoppat i alla kontakterna.

Kan också berätta att nu min cykel blivit lagad... Det är bra om man minns på båda hållen att man cyklar. Så man inte stöldanmäler cykeln för att man glömt när man går hem från affären att man cyklat dit.

Jo...så är det...

Slutligen vill jag säga att det är en mänsklig rättighet för barn att ha skrapsår på knäna, glass i handen och en Uffe vid fötterna.

- Mamma du är den största lilla mamman som finns.

Och jag förstod precis vad hon menade. Och jag är så stolt över att vara hennes största lilla mamma.

Så var det midsommar igår och i efterdyningarna av Brexit, som får mig orolig, nervös och undrande på samma gång, så stod de där jordgubbarna på bordet igen. Precis som ifjol.

Och jordgubbarna kändes lite trygga i år. De stod där och de åts upp. Precis som vanligt.

Slängde ihop en tårta med rulltårtsbotten, jordgubbssylt med lakritstouch och flädermousse. Gympa-Johanna kom på spontanbesök levererandes de där trygga jordgubbarna Läste även 'Kalle Katt och Snöstormen'. Passande bok på årets varmaste dag.

Vädret kan man ju inte låta bli att nämna. Jag mår så bra av värme. Känner mig så fri ! 2015 var midsommarafton kallare än 2014 års julafton. Så jag i år njöt jag !

Njöt i den milda grad att jag vaknade upp och insåg att traktens myggor och knott haft sin midsommarfest på mig. Såg ut som jag hade spetälska och inledde därför midsommardagen med ett bad i Salubrin.

Årets midsommar var bra ! 

Därmed hoppas jag att ni alla hade jordgubbar på ert midsommarbord.

Glad Midsommar !

Idag dök ett sådant upp. 

Smack, så dök STOP-skylten upp mitt på livsvägen. Men den stod inte ens på min livsväg, utan på en väns väg. En vän som jag träffar på tok för sällan. Livet rusar. 30 mil känns långt när två heltidsjobbande småbarnsmammor ska träffas. Men trots det bor hon väldigt nära centrum av mitt hjärta och har alltid gjort.

Ett barn har blivit diagnostiserad med cancer.

Jag blir så jävla förbannad. Arg för att något sådant här ska behöva dyka upp för att jag ska lyckas pallra mitt arsel ur vagnen och inse att vi träffas för sällan. 

Arg för den där cancern. Barn ska inte vara sjuka. Så är det bara. Barn ska vara arga, envisa, egensinniga, blyga, modiga, kloka, knasiga och ledsna. Men de ska inte vara sjuka.

Arg, ledsen, frustrerad, förbannad.

Och vad ska man göra ? 

Mer än att be till någon gud som jag inte ens vet existerar ? Försöka vara den vän som jag vill vara? 

En riktig vän bara är. Bara är, när morparten behöver det. På deras villkor. Speciellt nu. 

Jag är och finns. Och hoppas och ber. Och försöker beama all styrka som finns. Men vet inte riktigt hur jag gör. Men jag gör.

Glöm aldrig:

http://www.barncancerfonden.se