...att vara eller inte vara...

Jag vet att den kvantitativa mängden publicerade texter har varit under all kritik. Men jag har behövt att ta en andningspaus från allt som pågår runt omkring mig.

Värja mig för information in
Skydda mig själv från att delge information ut.



Fokusera lite inåt istället.

Det händer så mycket därinne för tillfället och tanken med det här narcisisistiska inlägget med tusen bilder på mig själv är att förklara. För er. Men framför allt för mig själv.
Att förklara i skrivande text gör det enklare.

Jag kanske är i någon form av 'fas' eller kanske någon form av 'kris'. Men varför måste vi jämt definiera vart vi befinner oss i livet för att hitta en förklaring.

Här är jag!
Det räcker gott utan analys om vilken del av någon form av förutbestämd cykel som man skulle befinna sig i. Livet är ingen cykel. Livet är vägar som går i 5D: uppåt, nedåt, bakåt, framåt, diagonalt och parallellt. 

Men just ny tycker jag om att befinna mig där jag gör.
 
Alla former av delade livsvägar där det krävs att man tar ett beslut, utvecklar oss, det är upp till bäraren av 'krisen' att ansvara för att den utvecklar sig till något bättre.


På måndag börjar jag på mitt nya jobb. Ett helt nytt jobb som jag aldrig sysslat med förr, helt utanför alla möjliga bekvämlighetsbubblor som jag borde ha. 

Jag känner mig lite modig, ganska rädd och väldigt nyfiken.

De senaste veckorna har jag varit helt datorlös vilket betydligt skadat min produktivitet av texter. Gissar, och hoppas att ett nytt jobb, trots tillgång till dator, kommer innebära att energin inte kommer helt räcka till att skriva.
Att dagarna kommer fyllas av nytt vetande, nya intryck och många aha-upplevelser.

De senaste veckorna har jag alltså försökt mig på bearbetning av saker inombords. 

Jag har läst mycket. 
Andats mycket. 
Promenerat mycket. 
Kanske druckit något glas vin för mycket. För mycket vin om det inte är konstant känns som ett bra vägval dock.


Mycket tankar har löpt gällande mitt engagemang inom gymnastiken.
Jag har funderat så mycket kring detta iochmed Ryssland och Belarus återintåg på den interationella arenan. Detta kräver dock ett helt eget inlägg men kortfattat: även om mitt agerande inte kommer innebära någon skillnad så känner jag att jag vill kunna titta mig i spegeln när jag vaknar på morgonen. Jag vill kunna ansvara för det jag väljer att vara en del av.

Någonstans måste vi fråga oss varför vi gör saker: för att vi tror på det vi gör eller för vi vill göra en karriär, bli beundrade och göra roliga saker?

För mig är svaret så självklart.
Jag gör saker med utgångspunkt i allt ovan.

Jag har ingen personlig ambition att göra en karriär inom gymnastiken. Jag har ett 'riktigt' annat jobb så om jag ska engagera mig gratis, så måste jag tro på det jag gör. Om jag inte tror på det så måste jag ha möjlighet att förändra. Annars förtjänar man inte mitt engagemang.

Och faktum är - om delar av gymnastiken inte vill ha mig.
Då vill inte jag ha de delarna av gymnastiken heller.

Som vilket annat förhållande som helst. Oavsett hur kär man är - alla förtjänar inte kärleken.

Det finns så mycket andra värden, idrotter och drivkrafter i mig som betyder så ofantligt mycket mer än bara en enskild karriär inom något som jag tappat tron på.


I övrigt så talar vi om den inre pågående resan just nu. Det är ofantligt häftigt att som 40+-are känna sig som en 15-åring när så mycket nytt och spännande sker runt omkring mig och inuti mig.

Jag har alltid älskat det liv jag lever men just nu poppar det nya popcorn i det som kallas själen. Det har skördats galet mycket majs på livets åkrar under det senaste halvåret och det är så oerhört häftigt. Det finns just nu obegränsade råvaror att poppa popcorn med.
 
Jag är nyfiken
På framtiden
På livet



...Idas Årskrönika...


 
❤Gott Nytt År kära vänner, läsare och ni som bara råkat hitta hit ❤
 
 

 
 
2022 innebar för mig på ett personligt plus-plan ett nytt jobb, en VM-final, en spännande personlig utveckling kombinerad med förbättrade relationer med både nya och gamla bekantskaper. En ny höft avslutade 7 år av ständig smärta och jag kunde äntligen göra en lycklig comeback på gymmet.
 
Jag vägrar gå in på minussidan av 2022.
Nästan allt på minussidan kommer jag dra med mig in en bra bit in i 2023. Det känns onödigt att lyfta upp bördan på årets första dag när jag oavsett kommer släpa den efter mig under det kommande året.
Bättre spara på krafterna.
 
Gällande verkligheten, utanför min egen bubbla så uttryckte en kär vän att det kan vara värt att satsa på eskapism inför 2023. Det känns som en egenskap jag ska utveckla under det nya året för att behålla min hyfsat goda mentala hälsa. Världen är uppochner och känslomässiga svampar som jag måste lära sig fly ibland för att orka leva.
Då påpekade en annan vän att eskapism i en psykologisk mening innebär att man framställer sin personlighet på ett sätt som man fantiserar om inte ett sätt som är reellt. Min önskade eskapism är snarare koppad till litterär eskapism där innehållet i mitt liv flyr från verkligheten där ute.
Jag önskar att jag ibland kan blunda för den verkliga världen och lära mig att njuta i en liten bubbla. Bygga en liten känslomässig mur där bara jag är i min bubbla och jag kan stänga ute andras elände. 
 
Så vad önskar jag mig inför 2023?
Personligen: utveckling, äventyr och utmaning.

Utveckla mig profesionellt med en största önskan att hitta tillbaka till mina rötter.
Utveckla mig personligen. Bli modigare. Bli klokare. 
När jag utvecklare mig så trort jag äventyren kommer per automatik. 
Utmaningen är att våga utveckla mig och våga ta mig an äventyren.
 
Om jag tittar större tar jag på mig en skönhetsmiss-tiara och säger:
Fred på jorden
 

❤Då blir det ett fint 2023❤

 
 
Årets nio-i-topp bilder fylls av:



 
Nordiska Mästerskapet i maj
Den första stora tävling som jag dömde efter pandemistopp i två år
 
VM i september
Jag fick döma min första VM-final. Det var stort. Det var ännu större att jag kände att jag gjorde ett riktigt bra jobb. Mitt arbete kommer alltid vara viktigare än vad jag är.
 
Resan till Spanien i april
Första resan efter pandemistopp med ny höft i kroppen och kryckor i händer.
 
Före akuten-bilden i februari
Den ena dagen låg jag och spanade på snödropparna i trädgården för att dagen efter slussas till akuten i Malmö efter höftoperationen när de inte fick stopp på min blödning. En symbol på hur snabbt saker faktiskt kan gå, på båda hållen.
 
Bild på mig efter jag haft spenderbyxorna på i december
Skaffade ny färg i håret för första gången efter pandemistopp. Tack för att ni också tyckte jag var lika fin som jag kände mig.
 
Dottern hade en tuff januari
...men kom ur det med flaggan i topp. Hon har under året växt upp till en ung, klok och känslosam liten människa som haft så många stormar under året. Tillsammans har vi slagits mot väderkvarnar och riktiga monster men varje gång sträckt upp fulfingret åt livet och vägrat acceptera annat än lycka. 
Hon är en kämpe.
 
Utbildningar med början i juni
I juni drog det igång att hålla utbildningar på riktigt. Jag älskar att föreläsa och sprida kunskap och 2022 var det äntligen dags igen. Det fortsatte sedan under hela resten av året och ska sanningen fram så var det nog lite väl mycket arbete som jag tog på mig under hösten. 
Men jag överlevde. 
Den här gången också
 
Återgång till gymet i augusti
Sex månader efter insättning av en ny kroppsdel var jag tillbaka på gymet. Att träna själv är en sak, att inspirera andra till ett mer hälsosamt levende är ännu bättre. Återigen. Den röda tråden i mitt liv är inte jag utan det jag åstadkommer, sprider och skapar.
Min kropp kommer aldrig bli vad den varit men den är good enough. Tack kroppen ❤
 
Trollet i skogen i juli
Jag har fött ett troll vars rätta element inte går att inrätta i en ram. En lärare sa att det är svårt för mitt troll att hitta sin plats i ramen när hon inte ens har någon. Jag är stolt mor till en trollunge utan ramar.
 
Jag ser fram emot att fylla 2023 med nya minnen och nya bilder
Bring it on 2023
 

...hoppas ni hade en God Jävla Jul...

Varning
Känsliga lösare varnas för tjockstickade extremt kliande offerkoftor liggandes i alla delar av detta inlägg.

Offerkofta basklädseln
Hela veckan har varit total kaos.
Sjuk med hög feber. Tvungen att jobba ändå.
Svårt att sova.

Det är basen på min jul

I år smakar offerkoftesaften extra bittert eftersom det är så extremt få röda dagar kring jul. Jag har ju inte heller haft mer än 14 dagars sammanhängande semester i år och haft en utmanande höst. Så de här tre lediga juldagarna har jag sett fram emot sedan Tre Kronor brann.

Därför kändes det bittert när jag med 39 graders feber kämpade mig igenom arbetsdagen på fredagen och såg allteftersom timmarna gick att hoppet om en välmående avslappnande jul flög ut likt dimridåer.

Lyckades ändå sova ett par timmar mellan hostningarna natten till Julafton och bestämr mig för att sätta ett leende på läpparna och smygsova till Kalle och låtsas att julmaten smakade något överhuvudtaget.


Det gick faktiskt ganska bra.
Vi är ju ingen julklappsfamilj utan det blir det som det blir. Jag fick något som jag varit på väg att köpa i två års tid:
En Fitbit


Min och Fitbitens relation kunde dock börjat på ett bättre sätt...

För klockan ett utlöses en kräksjukeanfall utan förvarning av barnet som i sömnen kräker rakt över sina julklappar som hon fått.

Sedan följer konstant kräkande tills klockan tio imorse. 

Min nya fina Fitbit har under dagen bara skällt på mig.


Tydligen duger det inte att sova i 1 1/2 timme.
Och tydligen rör man sig inte tillräckligt när man ligger på ett badrumsgolv med feber bredvid ett kräkande barn .

Den här relationen började inte bra...

Ägnade dagen åt indirekt tvinga Energimyndigheten att bränna olja i Karlshamnsverket igen genom att behöva köra sex fulla tvättmaskiner.
Somnade med katten på magen framför Göta Kanal, gud vet vilken av filmerna.


Dagen slutade symboliskt.
Den stora julstjärnan på balkongen rasade ner.
Jag lyfte knappt på huvudet utan konstaterade bara faktumet att julen 2022 var en stukad jul.

Jag tittade i mina sociala flöden på uppradade uppklädda kärnfamiljer framför perfekt klädda julgranar. Leendes och tackandes för sin fina jul.

Piss of tänkte jag

Ge mig en dag så kan jag glädjas å all andras vägnar också. 
Men jag behöver en dag.
Eller två



I övrigt har jag just nu många halvfärdiga texter som ligger och väntar på att sys ihop. Vissa av dem inspirerade av samtal jag haft med er kära läsare.

Så ni har lite att se fram emot.

May the force be with us tills dess