Ida I Världen

Jo, kroppen har pajat. Igen.

Huvudet är knäckt. Knäet är paj och jag är inne i en ny sjukvårdssnurra. Och jag är så trött på en sjukvård som inte tar ansvar för Ida. De tittar på höft. De tittar på knä. De tittar på andra knä. De tittar på rygg. 

Men ingen jävel tittar på knä, höft och rygg.

Jag har varit skadad i snart fyra års tid. Ont varje dag. Jag orkar inte med vårdkarusellen. Den tar knäcken på mig. Jag låtsas hellre om som att allt är bra. Fysisk smärta klarar jag av. Att vara en leverans mellan olika läkare, röntgen och sjukgymnaster med fyra månaders väntetid mellan varje besök pallar inte psyket. Bättre ha ont.

Det hela började med knäont vid löpträning. Utvecklades till löparknä och inflammation i båda knäna. Lade ner löpträningen.

Sedan drog jag sönder höften i december för snart två år sedan. Kunde knappt gå så släpade mig till Vårdcentralen som remmitterade mig till sjukgymnast. Där gick jag i 6 månader tills det skrevs en remiss till röntgen och läkare. Väntade i tre månader. Träffade läkare. Väntade. Röntgade. Väntade. Träffade ny läkare. Väntade. Träffade ny läkare. Ny remiss. Väntade. Magnetröntgades. Väntade. Fick telefonsamtal. Väntade. Fick tid för ingrepp.

Under all denna väntan har jag försökt leva normalt. Ingen har sagt något annat. Normalt ska man ju leva. Det är bra för samhällsnyttan. Trots att jag haft ont varje dag. Trots att jag lagt all tyngd på andra benet eftersom jag ont i första. Trots att denna tyngdförskjutning gett mig två muskelbristningar under väntan.

Så två veckor innan det ingrepp som jag väntat på i två år landar jag snett och drar sönder knäet på andra sidan.

Akuten gick jättebra. Där konstaterade de att ledbanden var av. Och att jag behövde magnetröntgas för att se om korsbandet var av. Sju dagar står det i journalen att jag ska vänta.

Får ingen röntgentid. För jag är bortprioriterad. Försöker jaga någon på röntgen. När jag berättar för hen som svarar att jag har väntat på ett ingrepp i två år på andra sidan och undrar vad jag ska göra får jag svaret;

- Vad tycker du själv?

Försöker jaga Idrottsortopeden. 

Allt ovan måste jag göra på arbetstid, de har ju inte telefontid några andra tider.

Min arbetsgivare hade kunnat neka. Ska man sjukskriva sig en dag för att jaga sjukvården?

Eftet 70 minutet i telefonkö till Idrottsortopeden får jag veta att , jo, de har fått remissen från akuten. De ser att jag har tid för ingrepp nästa vecka. Men ingen har reagerat på att det är olika sidor. Jag skulle ha kallats för besök om knäet efter magnetröntgen. 

Ni vet, där jag är bortprioriterad. Sist fick jag vänta 4 1/2 månad på tid till magnetröntgen. 

Så här sitter jag nu. Med ett knä som troligtvis är paj för att jag fått vänta i två år i olika vårdköer för en höft som också är paj. 

Får jag inte magnetröntgen får jag ingen läkartid får jag ingen remiss till sjukgymnast. Under tiden försvinner de muskler som jag har som håller ordning på resten av kroppen.

Smärta kan jag ta men psyket bryts sakta men säkert ner av den vård som ska ta hand om min kropp. 

Under tiden; hur ska jag sitta på mitt jobb för att inte knäcka resten av kroppen? Vem skriver sjukintyg till min arbetsgivare på gymet? Kan jag stödja på pajade knäet? Ska jag stödja? Vad händer med höften när jag nu lägger över tyngd på den sidan?

Ingen bryr sig.

Så jag är just nu i ett mentalt stadium att jag funderar på att ringa alla sjukvårdsinstanser. Be dem stryka mig ur alla rullor och sedan försöka lösa min kropp själv. Det känns mentalt mer hållbart.

Hur kroppen fungerar kan jag väl googla?