Efter tre års av ont, tre magnetröntgen och två vanliga röntgen. Kostnaden :ett korsband
Så var det dags. Operation nummer 11 (?) eller 12 (?). Jag har tappat räkningen över hur många gånger de rotat i min kropp.
Funderar över de där mössorma man ska ha vid operation. De väger ingenting, är alldeles för små och har ingen resår. Ramlar av direkt.
Efter jag gnällt på klädseln var det då dags. Spännande sträckbänk man fick ligga på... skönt att få somna. Mer oroväckande att få vakna bara 1 1/2 timme senare. Det kändes direkt i magen. Hade de inte hittat något fel?
När läkaren väl kom såg han beskymrad ut och trots mitt drogade tillstånd fick han mig att börja gråta.
Jo, visst har jag en skada på labrum som misstanken var. Den går ända ner till benet. Dessutom är brosket på vissa delar helt bortnött. Ben slår mot ben.
'Du måste haft obeskrivligt ont'
'Varför tror ni jag jagat er sedan januari' ? ville jag skrika och kasta något i huvudet på honom.
Tur jag var drogad.
'Det finns bara en lösning och det är protes'
Det måste ha varit jordens sämsta aprilskämt. Jag är precis 40 fyllda, tränade för att springa maraton, planerat i en svensk klassiker, jobbar som gruppträningsinstruktör, har Inkaleden och El Camino på min to-do-lista samt ett barn som jag vill åka skateboard med.
Ni.
Måste.
Skämta.
Men tydligen brukar inte ortopeder skämta i sina operationsberättelser. Och jag är lite knäckt, mycket stukad och oerhört ledsen.
Men det är som livet i största allmänhet. Livet är ju det som händer medan vi gör upp planer. Planer och livet är ju inte alltid synkade med varandra.
Jag har nu två månader. Två månader av funderingar och träning på hur och om jag ska planera om livet.