Börja tidigt med att halvsova sig igenom början av Vasa-loppet med katt på magen.
Klockan 11 börja zappa mellan friidrotten och Vasaloppet. Behållningen tycker jag är herrarnas sjukamp. Jag älskar mångkamp. Hade jag varit friidrottare och tre dm längre hade jag satsat på mångkamp. Har ni tänkt på det? Hur få idrotter det finns där man inte tjänar på att vara lång ?
Gymnastik, konståkning, långdistanslöpning. Att vara liten och explosiv. Få alternativ för oss. Ska fundera på hur kränkt jag ska känna mig...
Duckworth är dagen favoritfriidrottare. Är man ank-värdig är man värdig min respekt.
Sedan blev jag besviken på Vasaloppet. Ett av långdistans-teamen gick upp i topp av klungan. En av de stack. De andra bromsade. Jag hatar sådana taktiska grepp. Så därför nämner jag inte norrmannen som vann utan Britta Johansson Norgren som helt själv hela loppet. Hatten av Britta !
Nu befinner vi oss i läget att vi har tre svenskar i medaljstrid i friidrotts-EM samtidigt som femmilen pågår.
Och Calle kör.
Calle gör oss alla förvirrade. Jag misstänker han gör sig själv förvirrad. Normalt sett är jag inte förtjust i sofftittar-förstå-sig-påare. Människan, även idrottaren är mer komplex än kött och blod som man snörar på ett par skidor. Där finns yttre faktorer, bagage och omständigheter som vi inte vet något om. Som soff-förstå-sig-påare brukar man också se det som är innanför skallbenet som något man bara ändrar på. Som en knapp man trycker på. Men att träna insidan kräver oftast lika mycket om inte mer än utsidan. Dessutom har vi alla olika talang. Vissa behöver öva kondition, andra styrka, tredje de mentala bitarna. Så jag försöker aldrig vara soff-förstå-sig-påare.
Men idag gör jag ett undantag
För fenomenet Calle Halvarsson är fascinerande. Vi talar om Sveriges bästa manliga längdskidåkare och en av de få som tävlat i alla distanser i skid-VM. Som bryter stavar, bli nerbrottad, går in i väggen och har otur med valla. Alltid något.
Alltid
Calle ger dessutom ett intryck av att trycka ner sig i alla intervjuer snarare än hitta lösningar på det som hänt.
Calle sprutar av känslor när det går dåligt. Det är okej. En idrottare som inte bryr sig ska inte syssla med elitidrott. Det jag reagerar på är att alla dessa känslor som kommer på en gång verkar komma som en överraskning varenda gång. Känslor är okej. Att vara glad. Att vara ledsen. Att vara arg.
Men något som inte är smart är att utvärdera eller ta beslut när man är full av alla dessa känslor. Man låter känslorna spela fritt ett tag, låter dem finnas. När de har fått ta sitt utrymme, då är man i läget att man kan börja ta beslut och utvärdera.
Oavsett, här ligger jag nu och zappar mellan 5-milen och friidrotten och hoppas att grabbarna på skidorna fokuserar på rätt sak: åka skidor.
