Ida I Världen

Härliga siste-april!

Folk får säga vad de vill men Siste-April i Lund vinner alla gånger över den där andra staden i Sverige som påstår sig ha ett bra universitet 

 

Parentes:

 

 

I år blir det inte 30 000 st pers som kissar i mina buskar nedanför balkongen. Istället blir det ett ton höns-bajs som ska dumpas i min trädgård. Nyheten om bajs i Stadsparken har blivit en världsnyhet, så åter igen vinner vi över den där andra staden när det gäller uppmärksamhet. 

Jag får väl stå ut att den luktar hönsbajs men det är ju ingen större skillnad från den vanliga odören av sprit, spyor och urin. Det är bara tystare.

 

 

Ikväll ska vi fira Valborg.

Har förberett en spellista med Lunds studentsångare och förra helgen drog vi ihop bränne i stugan för att göra ett eldtunne-majbål. Valborg firar vi i Norden för att bränna bort det gamla och få in det nya. Tänk om man kunde slänga Corona-gubbarna på elden och få in lite härlig vitamin B12 i alla människor istället. Det kan ju gå! Därför provar vi ikväll.

 

Så en eld mitt i skogen och Lunds Studentsångare på högsta volym.

Kan bli en hit.

 

Trevlig Siste-April !

 

 

 

Har haft extremt svårt att sova den senaste veckan. Sova är ju min svaga punkt.

Tyvärr överfört det nedåt i leden. Läste om en pappa som var helt förstörd för de hade inte sovit en hel natt på 2 1/2 år, det är då jag vill ställa mig upp och skrika: Kom tillbaka när du är inne på 9 1/2 år...

En sak som påverkar mig väldigt mycket gällande covid-19 är att mitt psyke varje dag förklarar för mig att ingen lyssnar och ingen bryr sig. Jag blir provocerad av människor som ovan som bara hade passerat förbi i mitt medvetande för två månader sen. 

Jag blir inte jätteprovocerad av människor som träffar sina bästisar, själv har jag inte träffat en vän på 5 veckor men vi är alla olika och vi gör alla det vi klarar av. Min utmaning i livet är dock att definiera 'klara av'. Jag anser mig fortfarande kunna springa ett maraton trots att jag är förbjuden att springa, för i mitt huvud är 'ork' ingen variabel. Man orkar.

Samma med mentala utmaningar. Jag klarar av att gå från ett extremt socialt liv till ett BigBrother liv men med enbart tre personer. Alltså gör jag det om det är det som krävs. Huvudet blir dock stukat. Men en stukning har ingen dött över resonerar jag, den gör lite ont och man haltar kanske men man överlever och kan fortsätta framåt ändå.

Ibland önskar jag att jag hade förmågan att inte gå all-in när det gäller allt. Men oftast är jag glad över det. Det är sällan jag misslyckas med vetskapen att jag kunde ha gjort lite till. Det gör att jag kan vara missnöjd med resultatet men alltid är nöjd över mig själv. Det är oftast en ganska utvecklande egenskap att ha.

En annan sak som min stukade hjärna känner i nuvarande situation är att ingen lyssnar, ingen hör vad jag säger och ingen bryr sig. Sociala nätverk är aldrig ett bra substitut för fysiska kontakter. Min hjärna kopplar inte att ❤❤❤🦄🌈  betyder 'du har rätt, jag hör dig'. Jag behöver en riktig touch, en blick och ett tonfall för att hjärnan ska plocka upp vad du säger till mig. Så nej, jag känner mig delvis som en ganska misslyckad person just nu.

MEN

eftersom jag vet och förstår varför och jag orkar med den känslan så kör jag på. Så har iallafall jag gjort så gott jag kan.

Slutligen... vad ska du göra i sommar? 

Låt slumpen avgöra:

 

Gravfält är väl alltid kul att fika på, tänkte vi. 

Så vi åkte till Vätteryds gravfält.

Ett fält med 380 gravstenar från yngre stenåldern.

Tar en kvart att gå igenom hela ytan men med fika, sittandes i en skeppssättning. Offrandet av en ballerina för att respekter de som dött samt ett besök i vinterhyttan rakt över vägen var vi ändå där i 1 1/2 timme.

Från gravfältet ser man en liten stuga på precis andra sidan vägen. Det är en vinterhytta och ett litet mini-äventyr att gå in i. Ett pyttelitet hus där socknen inhyste fattiga familjer fram tills mitten av 30-talet när den sista inneboende Hytte-Bengta gick bort. För att komma till stugan måste man gå rakt över E23. Rent livsfarligt om ni frågar mig så var försiktiga!

När vi väl kom över fick vi läsa om en annan av de boende i stugan,  Anders Mårtensson. Mårtensson bodde i stugan fram tills sin död och letade år ut och år in efter den presumtiva nergrävda skatten som sades finnas i området. Han dog utfattig och hittade aldrig skatten i backen. Någonstans känns detta som en tragisk historia men ju mer jag funderar ju mer klandrar jag mig själv för att döma.

Det kan ju även ha varit så att Anders älskade gå ut i skog och myr med sin spade och att drömmen om skatten gjorde honom lycklig. Det kanske var tanken på skatten som fick honom att stiga upp varje morgon i sin lilla hytta och vara lycklig genom dagens slit. Vi kan aldrig veta hur Anders kände sig men jag tror att det är viktigt att inte alltid ta de direkt och mest givna tolkningar och göra dem till sanningar. 

5 - 6 personer plus hund, katt och höns sägs ha bott i stugan en gång i tiden.

Bredvid Vättersryd gravfält byggs för tillfället en Vittfarnas Café där ägarna har ambition att bygga ett vikingatida upplevelsecentrum. Där är de inte riktigt än och det bygdes för fullt när vi var där

Bra utflyktsmål!