Åk till Blåkulla
Pandemier har aldrig funnits där
Partaja som fan
Håll ut igen när du kommer hem.
Ses där !
...Idalogi regel 174...
...en generation av tappade idrottsungdomar...
Pandemi är svårt.
Det är svårt för de inlåsta äldre.
Det är svårt för de som jobbar inom vården.
Det är svårt för restaurangägare.
Det är svårt för oss som sitter hemma.
Men idag vill jag skriva om våra barn.
Jag tycker man gjort helt rätt att inte stänga grundskolan. Det händer mycket mer i ett barns liv under ett år än vad det gör under ett år för oss vuxna. Ett förlorat barnår är värt minst tio vuxenår
Ändå har barnen och ungdomarna också fått betala höga pris. Gymnasister som inte fått gå på bal sitt sista gymnasieår, första-års gymnasister som inte känner sin egen klass och barn där skolan fungerar som andningshål men som numera är en Zoom-föreläsning på en skärm. Sedan kan jag tycka att vi kunde gjort miljarder fler saker inom våra fortfarande öppna institutioner. Vi kan se till att alla barn går i skolan i ändamålsenliga lokaler, att klasserna är små, att läraromsättningen låg, att matsalerna är luftiga. Men vänta... borde det inte vara så oavsett pandemi? Kanske är det så att våra brister i samhället kommer upp till ytan för att vi har en pandemi. Måtte vi inte glömma dem när pandemin är över...
Jag tycker dessutom att lärarkåren borde tillhöra fas 3 och inte fas 4 gällande vaccineringar.
Det finns många barn vars identitet baseras på det som de älskar att göra: spela ett instrument, idrotta eller något annat. Helt plötsligt togs identiteten från dem. Vi som är vuxna har redan skapat vår identitet och tiden är mindre värd för oss. Vi klarar oss nog men för barnen är det deras liv som tas bort när deras olika aktiviteter försvinner. I en viss ålder förknippar man sig med det man gör. Utan idrott och kultur stannar många yngres liv helt upp.
Idrottens uppgift är inte att skapa stjärnor. Idrottens uppgift är att skapa personlig utvecklig, folkbilda, skapa sammanhang och ett livslångt intresse för rörelse. Stjärnorna får man oftast på köpet. Tänk om någon hade sagt att vi kommer plocka bort personlig utvecklig, folkbildning, alla typer av sociala sammanhang och som lök på laxen plockar vi även bort lite livslångt hälsomedvetande. Utan någon plan hur vi ska bygga upp det igen.
Jag vet att det låter drastiskt men alla som jobbar med idrott är oroliga. Vad är planen? Hur ska alla barn och ungdomar som tappats under pandemin hitta tillbaka? Tror vi att de av sig själv ska hitta tillbaka?
Vi blev iallafall trötta på detta och ordnade i helgen världspremiär av Sveriges första riksserietävling i Rytmisk Gymnastik. Digitalt. Det har varit slit och engagemang bland de ideella krafterna. Vuxna människor som lagt enorm tid och kraft på våra gemensama barn. Sverige vore ingenting utan alla dessa människor och där ingår jag också.
Jag har inte dömt en fysisk tävling på mer än ett år. Jag saknar människorna. Vi nördar som nördat in oss i att bedöma en sport som ingen vet existerar, som kräver extremt mycket jobb, där det är praktiskt taget omöjligt att göra 'rätt' och man tjänar absolut noll och inga pengar. Varje gång vi nördar ses så känner man sig lite normal. Nu var det länge sen jag kände mig normal.
Men under helgen for vi från Övik till Torsby till Olsäter till Uppsala till Södertälje till Linköping till Jönköping till Stockholm till Göteborg till Halmstad till Kristianstad till Staffanstorp och avslutade i Landskrona. 270 mil genom cyberspace underbara värld. Och jag blev lycklig och kände mig normal igen en liten stund.
Det var en ynnest att se mer än 150 startande ungar från norr till söder göra något de älskar.
Men jag undrar fortfarande: vad är planen?
Hur ska alla tappade barn hitta tillbaka?
Och vem ansvarar för planen?
Sedan insåg jag att det gör vi alla.
Jag ansvarar.
Jag ska ta ansvar.
Bilden kommer från Nevis RGs Instagram
...jag har svårt att se mig själv som en produkt...
Varför vill jag inte kalla mig influencer? Varför vill jag inte sträva efter att bli det?
Därför jag aldrig kommer klara av att kalla mig själv för en produkt
Jag kommer aldrig kalla mig själv en produkt.
Det arbete som jag utför ser jag som en produkt men jag som person är ingen produkt. En produkt måste man utveckla efter efterfrågan för att fortsätta kunna sälja den. Man måste anpassa den till tiden och man måste förändra den för att kunna konkurrera med utbudet. Min person ska inte vara en del att en marknad. Min person är min egen.
Bloggen finns för att jag gillar att skriva och tydligen gillar en hel del att läsa vad jag skriver. Jag är rätt övertygad om att jag hade kunnat utveckla bloggen och mina andra sociala medier men då hade jag tvingats skriva om saker jag inte vill skriva om bara för att andra vill eller väcka uppmärksamhet .Jag hade behövt skriva om ämnen som inte väcker spännande tankar hos mig utan för att det väcker tankar hos andra. Jag hade tvingats göra saker bara för att dokumentera dem för att andra vill läsa.
Själv tänker jag inte lägga mitt hjärta och själ på ett fat och servera det efter andras önskemål.
Mitt hjärta är rött och stort och stenhårt och går inte att modellera med.
Min själ är vild och vacker och går inte att tämja.
Därför kommer jag aldrig någonsin bli en influencer men jag är glad när det jag skriver ger andra glädje. Att glädja andra är alltid en form av självuppfyllelse.
