...internationella prematurdagen...

Igår var det internationella prematurdagen
 
 
 
För drygt tolv år och sex veckor sedan tyckte min kropp att det räckte med graviditet och valde att inte vilja hålla kvar barnet som jag bar.
 
För drygt 12 år och fem veckor sedan såg jag mitt ett-kilos barn dö framför mig.
 
För drygt tolv år sedan bodde vi på ett sjukhus.
 
För drygt elva år sedan började jag slåss mot Sveriges samtliga försäkringsbolag för att kunna försäkra samma barn.
 
För drygt tio år sedan vann jag i domstol mot försäkringsbolagen.
 
För drygt nio år sedan började människor i min omgivning säga till mig att sluta tänka på det som hänt - allt hade ju gått bra.
 
För drygt åtta år sedan började jag storgråta när jag hamnade i väntrummet tillsammans med tio höggravida kvinnor som var på väg in på gravidyoga.
 
Folk sa igen att det var ju så länge sedan, jag borde vara glad.
Det barn som min kropp inte klarade av att ta hand om har fyllt 12 och är omöjlig, känslosam, konstnärlig, snurrig och empatisk. Hon är detta, trots att min kropp var värdelös nog att inte kunna skydda henne.
 
Men tänk inte så. 
Allt gick ju bra.
 
Men orsaken till att det gick bra var inte för min kropp skapade den perfekta starten på livet, det gick bra för att ett gäng läkare räddade livet på henne.
För att jag hade turen och ha en värdelös kropp i just landet Sverige.
För att hon visade sig vara en förbannad envis liten kämpe.
För att vi hade tur och inte satt på ett tåg när min kropp bestämde att den inte kunde hålla kvar henne.
 
Men tänk inte så.
Allt gick ju bra
 
Men jag fortsätter tänka så med jämna mellanrum.
Jag har ett barn som varje dag tar medicin för att motverka epilepsi. Behöver hon göra det för att min kropp var så kass att den inte kunde klara av det som mammorna i "Familjen Annorlunda" gör perfekt 25 gånger? Var min kropp så kass för att mitt huvud pressar den för hårt? 
 
Men tänk inte så.
Allt gick ju bra
 
Är jag självisk som tänker på hur kass jag är snarare än hur fantastisk ungen blev? 
Troligtvis.
För sorgen handlar egentligen bara om min oförmåga. Att jag var så värdelöst dålig på att skydda det som betyder mest för mig och vad säger det egentligen om mig som människa?
 
Men tänk inte så.
Allt gick ju bra.
 
Frågor som poppar upp i mitt huvud utan att jag någonsin kommer få svar på dem.
Då tänker jag att frågor som man vet inte kan besvaras borde inte vara lönt att ställa överhuvudtaget.
Så när jag tänkt så ett tag så börjar jag tänka
 
'Allt gick ju bra.'
 
 
Frågor där det inte finns några svar är nämligen inga frågor utan funderingar.
Oftast destruktiva funderingar för de tar aldrig slut. Man glömmer de svar man kan få för man fokuserar på frågorna som inte har några svar.
 
Det är lite märkligt att Internationella Prematurdagen är samtidigt som Internationella Filosofidagen. Mycket tankar om livets brukar slå mig just den här dagen.
 
Men med allt det här sagt, så finns det få saker som jag är så tacksam över som alla de ting som fångade det jag värdesätter högst av allt när jag själv misslyckades.
 
Läkarna
Sverige
Forskningen
Xana
 
Så. 
Igår kramade jag min onge extra hårt och skänkte en slant till Lilla Barnets Fond. 
För de fångade upp mitt misslyckande och för det är jag evigt tacksam. 
 
Kanske...
...kanske...
 
...kommer det Idor efter mig som kommer få veta att  de inte var kassa, utan orsaken är något helt annat.

Kanske kommer det svar på frågorna som det idag inte finns några svar på.
 
 
 
 
 
... och vet ni... nu är det nog med djupa deppinlägg från mig.
Jag kräver lite ytlighet och tramseri i mitt liv!
Så det ska ni få
:-)
 
 
 


Taggar: Förälder, Lund, Prematur, neonatal, tankar;

Kommentarer :

#1: Rebecca

Vet du, jag tänker också på dig, X och det ni gick igenom nästan varje dag. Det var en händelse som har påverkat mig och fått mig att lyfta blicken.

Svar: ❤ Det bästa med hemskheter är att man förhoppningsvis lär sig själv och andra något bra. ❤
Idaindaworld

skriven

Kommentera inlägget här :