Det har varit och är fortfarande en tuff höst.
Men det visste jag.
Jag skriver mycket när jag är trött.
Det mesta publicerar jag inte, vet inte om jag kommer publicera det här heller.
Det mesta publicerar jag inte, vet inte om jag kommer publicera det här heller.
Det mesta som jag skriver när jag är så här rastlös, är mest svammel vilket gör att det inte finns mening att låta någon läsa det.
Det är ord som ska ut ur mig, de har inte syftet att träffa någon annan.
Ordet har alltid varit min själs spegel.
Speciellt ord på pränt.
Hur kan världens mest hyperaktiva kvinna vara rastlös? Det är en gåta men ändå självklart. Tiden går och fylls med saker men själen fylls inte av något. Kroppen är trött och själen tom.
Kroppens överskottsenergi har alltid varit lättare att tillgodoses än själen. Jag vet fortfarande inte hur man gör själen nöjd. Den är sällan nöjd. Den har alltid varit min själs kärring.
Jag tror att jag har en ganska kräsen själ, den nöjer sig inte med vad som helst. Vad den nöjer sig med över huvudtaget det har jag faktiskt ingen aning om.
När vi ändå pratar om ord.
Dottern frågade mig vem som är min favoritpoet. Jag har sällan favoriter så frågan var svår. Jag gillar allt från Tranströmer till Edith Södergran till Allan Edvall.
Men jag har faktiskt en favoritdikt.
En dikt jag ofta kommer tillbaka till. Och eftersom jag ändå aldrig kommer publicera det här så riskerar jag inte bli stämd för att jag skriver den här...
Utopia
En ö där allting bara klarnar.
Här kan man stå på bevisens grund.
Den enda väg här finns är den framkomliga vägen.
Buskarna bara dignar under alla svaren.
Här växer Riktiga Förmodans träd
med sina sedan gammalt utredda grenar.
Det storstilat raka Förståelsens träd
vid källan som heter Å På Så Vis.
Ju längre in i snåren, ju bredare öppnar sig
Självklarhetens dal.
Finns det något tvivel, så skingras det av vinden.
Ekot tar till orda utan anrop,
förklarar så gärna världarnas hemligheter.
Till höger en grotta; där ligger själva meningen.
Till vänster Djupaste Övertygelsens sjö.
Sanningen lättar från botten och flyter upp i dagen.
Dalen behärskas av Bergfasta Förvissningen.
På spetsen sitter Springande Punkten.
Ön är trots sin tjusning öde,
och på stranden syns små märken av fötter,
samtliga vända i riktning mot havet.
Som om man bara begett sig härifrån
och utan återvändo sänkt sig i djupet.
I ett liv man inte begriper
Wislawa Shymborska
