...hur mår röven egentligen?...

😉
En rubriksättning för att hitta alla som är intresserade av bakdelar. Busted.

Så besvikna ni blir av att få läsa en expose om min trasiga kropp istället. Men hav förtröstan, orkar ni med hela texten kanske ni får en belöning mot slutet.

I månadsskiftet juni/juli fick jag kortisonspruta i höft nummer två och 'peppar peppar' den tog helt rätt och har hållt i sig. 

Känslan när permanent smärta som man haft i år bara ebbar ut går inte att beskriva. Musklerna kring leden är ju konstant spända för att jobba mot smärtan. Både inre och yttre smärta ska man aldrig jobba emot, det bästa sättet att hantera den är att acceptera att den är där.
Men när musklerna rent instinktivt drar ihop sig och krampar för ben slår mot ben så finns det ingen meditation i världen som kan göra något åt det.
Därför är en perfekt satt kortisonspruta skickad från gudarna och utan att ens ha luktat på knark så kan jag tänka mig att det här är det närmsta som jag kommer att komma den känslan. När kroppen bara slappnar av. Muskler som varit konstant spända får komma till ro och vila. De får åka på silent retreat efter att ha haft tjugo ungar som i två år stått i skrikit i örat.
Ungefär så känns det.

Kortisonsprutorna är ju sköna på det sättet att de också hjälper med en gång.
När de hjälper.
De hjälper ju inte alla.
Men de hjälper mig.

För en månad sedan började kortisonen släppa igen och nu släpper den mer och mer. Om någon månad är jag tillbaka i sömnlösa nätter.
(Precis som det vore något märkligt för mig med sömnlösa nätter, de fanns ju långt innan smärtan)

Jag har också reflekterat över faktumet att högerhöften fungerar annorlunda än vänsterhöften. Vänsterhöften small till betydligt oftare och den konstanta värken låg på utsidan av höften. Höger smäller inte lika ofta och värken ligger mer riktad mot ryggen. 

Det är märkligt att samma diagnos på samma ställe på samma människa kan upplevas så olika. Tänk de mer otangerbara sakerna som vi också bär på; känslor, upplevelser, tankar. 

Det slår mig att vi ändå fortsätter att försöka definiera andras inre.
Det slår mig att vi fortsätter att försöka definiera vårt eget inre.
Trots att vi inte ens känner samma smärta vid samma fysiska diagnos.
Varför ska vi alltid definiera saker?
Därför att katalogisera är naturligt för människan. Men att katalogisera sådant som är okatalogiserbart är ju också en evighetsmaskin. 
Jag gillar inte evighetsmaskiner. 
De går bara runt, inte framåt.

Förlåt. 
Ida spinning around.
Jag vet.
Idas sjukdomstillstånd i kombo med hennes djupaste tankar är inte så kul att läsa om...

Men ni kom ju så här långt.
Och därmed kommer här även priset. En bild på det ni väntat på.
Min ärriga röv så här 8 månader senare.
På dagen faktiskt

Grattis röven på åttamånaders dagen!
Må du fungera lika väl i många år framöver.

😉





Taggar: atros, höft, höftplastik, smärta, ung, ärr;

Kommentera inlägget här :