...när man är tom...

Jag vet att ni inte hört från mig på typ miljoner år men det har varit precis som vanligt.
Det har hänt så mycket saker att alla saker  har satt sig som en kork i det där hålet i hjärnan där alla ord, känslor och meningar kommer ut.
 
Förra veckan hängde jag en vecka i Sofia.
Med ett sjukt arbetsschema vissa av dagarna. Ni kommer få läsa mer om det framöver.
 
Här hemma är det fortfarande "början-av-terminen" känsla med tusen föräldramöten och en ansträngd situation på jobbet vilket innefattar mycket möten, högt tempo och raster som mest ägnas åt att hyperventilera för att hinna få i sig luft.
 
Sägas ska att det är inte ett dugg synd om mig,
Jag gillar när det händer mycket. Jag gillar när tempot är galet.
 
...men...
 
...det är ju väldigt ofta som jag önskar att jag inte gjorde det därför marginalerna på gränsen till nervsammanbrott är lika tunna som hinnan på en såpbubbla.
 
 
 
Lägger vi till ett krig, en vän som hamnade på sjukhus, en inflation, ett val som inte gick som jag ville så är vi där på den berömda tunna tråden och dansar lindyhop.
 

 
Tänk om jag vore en människa som tittar i sitt schema, ser att jag har ett föräldramöte extra den här veckan och därmed tackar nej till allt annat.
 
När liten Ida tittar i sin kalender för att se om det finns plats så finns det plats om det inte står någonting där. Därför schemalägger jag "paus" vissa dagar. Sedan är jag desto sämre på att låta pausen vara orörlig. Ganska ofta byts pauserna ut mot någonting som är roligare.
 
För till syvene å sist så är det precis det som är problemet.
Att saker är så kul och spännande och det finns så mycket som jag vill lära mig och uppleva. Jag är nog en upplevelseknarkare. Men inte i den mening att jag behöver hoppa bungyjump på Nya Zeeland utan i den meningen att mini-Ida som bor där inne i tomrummet innanför bruset behöver hoppa bungyjump för att inte bli uttråkad.
 
 
 
Mest hela tiden faktiskt.
 

 
Men det finns en sak som ni ska veta. 
Ju mer det brusar omkring mig, ju mer ekar det inom mig. 
 



Man säger att motsatsen till ensamhet skulle vara gemenskap.
Jag tror inte på det.
För jag känner mig så hemma med de människor jag haft omkring mig de senaste veckorna.
Jag känner mig omtyckt, behövt och duktigt.
 
Men jag känner mig ändå ensam.
Tom
 
Någonting saknas trots att allt finns.
 
Paradoxer är livets röda tråd och för mig är det här en av dem.
 
Som idrottare vet man att det alltid kommer ett mörker när man passerat säsongens stora mål. När konfettin har lagts sig på marken och champagnen är uppdrycken och slutat bubbla i blodet då infinner sig alltid ett mörker och en existensiell kris av lite olika  grader.
"Vad nu"
 
I mitt fall blir jag mer och mer ensam ju fler människor jag möter, ju mer jag uppnår och ju mer jag springer.
 
Men den här känslan av ensamhet är det min ensamhet. Jag vet hur jag stryker den medhårs så raggen lägger sig. Jag vet att när tempot lägger sig, för det gör det alltid, då kommer jag andas och fylla tomrummet med luft.
Luft att andas
 
Men just nu hyperventilerar jag lite till så den där lilla Ida som är ännu kortare än 158,5 cm och lever där inne i tomrummet överlever med den lilla luft jag har tid att pumpa in.
 
Snart lilla vän ska du få frisk luft!
 Under tiden hoppar vi bungyjump några gånger till och försöker träffa tråden när vi dansar lindyhopp.
 
 
 
 

Kommentera inlägget här :