Jag har under den senaste julen ägnat tid åt att läsa på om ålen och skriver det här efter diskussioner med flertalet vänner, släkt och mammor.
För det första känns det som om ålen är ett extremt känsligt kapitel för många människor.
Ålen är en så stor del av våra liv och vår identitet. Iallafall för oss skåningar.
Tänka att plocka bort alla renar från samerna
Förbjuda saunas för alla finländare.
Sätta folk i Spanien som dansar flamenco i finkan.
Så med risk för att bli lynchad kommer här Idas text om
Ålen
...men jag börjar om från början...
Det fanns en gång i början av 80 talet en ännu mindre Ida som åkte med sin morfar och fiskade ål. Från början fiskade familjen ål med ljuster. Det var långt innan min tid men historierna vandrar än. Ljuster förbjöds 1954 eftersom man ansåg att metoden gjorde mer skada än nytta.
Förbudet gjorde att familjen gjorde om sina ljuster till ljusstakar.
Förbudet gjorde att familjen gjorde om sina ljuster till ljusstakar.

Det är fina ljusstakar.
(spana in korktapeten hemma hos mamma)
Jag tror ingen längre sörjer ljusternas försvinnande och jag tror knappt någon minns längre hur man egentligen gjorde. Inför det här inlägget pratade jag med mamma som berättade att hon också har en åla-rusa liggandes i garaget. Ni vet, sådant som man har liggandes i sitt garage.
(Norr om Skåne säger ni ryssja.)
Den ligger där i garaget och har inte fått användas sedan 2007.

Rusan på bilden är inre rusan i garaget utan denna ligger på Kalmar museum
Nog om fiskemetoder.
Tillbaka till morfar och min barndom
Efter vi fiskat upp ålen så tillredde vi den på sju olika sorters sätt. Jag minns exempelvis fortfarande lukten ur rökugnen när jag sprang omkring på ön och gjorde saker som jag inte borde (vad det var för något tar vi i ett annat inlägg). Lukten har dock etsas sig fast i mina bihålor och gör sig tillkänna lite då och då med en eftersmak av saknad.
Jag uppfostrades noggrant med kunskapen att luad ål var bäst. Inga andra åsikter räknades. Men alla övriga tillagningssätt skulle även utföras.
Jag uppfostrades noggrant med kunskapen att luad ål var bäst. Inga andra åsikter räknades. Men alla övriga tillagningssätt skulle även utföras.
För det var så det skulle göras när det var dags för:
Ålagille
Ett gille där ingen spottade i glaset och vi käkade sju sorters tillagad ål tills det sprutade ur öronen på oss alla.
Lyxmat på fattigmansfest.
Det här var länge sedan nu.
40 år är en hel livstid för en ål och tyvärr en hel livstid för vår åls överlevnadsmöjligheter.
Mycket vatten har runnit under broarna och många vattenkraftverk har bygts i våra älvar sedan dess.
Jag har observerat hur känsligt det är att ifrågasätta gamla mattraditioner. Vill man göra sig ovän med hela släkten är det precis rätt samtalsämne under släkttmiddagarna.
Nåde den som ifrågasätter det som vi tuggar på när vi ska umgås.
Själv saknar jag ålagillena något kopiöst, det är en fin del av min barndom som började med arbetet att förbereda och avslutade med den där mysiga festen. Då tillhör jag ändå generationen som fick bottenskrapet (bokstavligen) av vår ålstam.Vi slutade med gillen ganska tidigt under min uppväxt.
Jag gråter inombords av insikten att det här är en stor och fin del av min uppväxt som jag inte kan föra vidare till mitt barn. Det är kunskap som är på väg att dö ut.
För den som inte förstått.
Ålen är döende
På riktigt
Vi har liksom lyckats med det. Att helt själv ta död på något som vi faktiskt tycker om eftersom vi har en inneboende förmåga att värdera våra egna njutningar i nuet högre än andras njutningar i framtiden.
Så vad vet vi?
Grundläggande fakta
Vi vet ingenting. Nästan
Vi vet inte säkert hur de fortplantar sig.
Vi vet inte exakt hur de lever.
Vi vet inte säkert hur de fortplantar sig.
Vi vet inte exakt hur de lever.
Den utgångspunkten skapar utmaningar
Vi vet nämligen inte vilket plåster vi ska sätta på såret som vi själva skapat för att att få den livskraftig igen.
Vi kan inte med säkerhet säga vad som är bra och vad som är dåligt och vad som är meningslöst.
Vi kan inte med säkerhet säga vad som är bra och vad som är dåligt och vad som är meningslöst.
Vad vi vet
Alla ålar "tillverkas" i Sargassohavet.
Ålarna föds, vandrar dit de är på väg, vart vet vi inte men de vandrar över halva jorden, de lever, de vandrar tillbaka, de leker och dör sedan.
Jag vill ruska om ålen och säga:
"Jag fattar. Det är mysigare att ligga i Sargasso. Det tycker jag också. Men skärp er. Det går att ligga i grumliga, kalla vatten i Östersjön också."
Tyvärr verkar ålens intergritet vara betydligt högre än människans.
Slutsats av ovan
Det går inte att 'odla' ål.
Odlad ål är uppfiskad vild ål som man slänger ner i sjöar och bassänger för att de inte ska dö av andra fiskemetoder eller vattenkraftverk.
Odlad ål är uppfiskad vild ål som man slänger ner i sjöar och bassänger för att de inte ska dö av andra fiskemetoder eller vattenkraftverk.
Ålarna reproducerar sig inte där.
Människans försök
På 50 år har mängden glasål minskat med 99%. Tugga på den siffran.
Vi försöker flytta glasål som vi fångar upp och sätta ut dem på andra platser med förhoppning att de ska känna sig hemmastadda och så småningom vandra tillbaka och leka.
Problemet är bara att det finns ingen evidensbaserad forskning som visar att de gör det. Mycket av utsättningen av glasål verkar vara helt meningslös men ser fin ut på bild.
Problemet är bara att det finns ingen evidensbaserad forskning som visar att de gör det. Mycket av utsättningen av glasål verkar vara helt meningslös men ser fin ut på bild.
Lösningarna?
Det finns nog egentligen bara en lösning.
Precis som med bantning. Ska man gå ner i vikt måste fler kalorier gå ut än in.
Ska man få ökad ålstam så måste fler ålar födas än dö.
Eftersom vi inte vet hur vi ska få fler ålar att födas eftersom de är så himla tjatiga med att man bara kan ligga i Sargasso, så måste färre ålar dö.
Ida-lösningar
(icke evidensbaserade men kanske inte helt ute och cyklar ändå)
(icke evidensbaserade men kanske inte helt ute och cyklar ändå)
1. Sluta ät ål, sluta fiska ål, sluta ge ut licenser för ålfiske, sluta 'odla' ål.
På en svensk, europeisk och global nivå.
På en svensk, europeisk och global nivå.
Jag tänker så här.
Vi är ju så himla snabba att fördöma de flesta andra civilisationer som håller på att ta död på sin biologiska mångfald.
Vi är ju så himla snabba att fördöma de flesta andra civilisationer som håller på att ta död på sin biologiska mångfald.
Kanske dags att vända spegeln?
För ett par årtionde sedan var pandan en akut utrotningshotad art. Den var på väg att dö ut. Känns det logiskt att vi då hade accepterat att några få gamla pensionerade pandajägare hade licens för att skjuta av lite pandor varje år med motiveringen att de alltid gjort det och för att kineserna även fortsättningsvis skulle få käka lite panda till nyår?
Eller hade det mest logiska varit att förbjuda all pandajakt när en hel art är på väg att dö ut?
2. Ställ krav på vattenkraften
Att bygga lösningar så ålen kan vandra i våra älvar utan att bli slarvsylta hade varit bra. Vattenkraft är nödvändig men ge mig en spänn extra på elräkningen varje månad och se till så ålen kan vandra.
3. Forska
Alla lösningar för ålen är mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vi behöver veta mer.
Om man, på riktigt, vill äta ål på julbordet så är nog bästa chansen att vi stöttar forskningen. När det inte finns säkerställd forskning så har vi en tendens att chansa och hoppas på det bästa.
Efter har researchat en del inför det här inlägget har jag insett faktumet att mitt barndomsminne med ålagille och ålafiske med morfar är just bara ett minne.
Det kommer aldrig hända igen.
Mitt barn kommer aldrig få uppleva det.
Jag tittade på dokumentären som gick på Uppdrag Granskning i våras.
Barnet grät för djur dog i "onödan".
Jag tittade på dokumentären som gick på Uppdrag Granskning i våras.
Barnet grät för djur dog i "onödan".
Jag grät för det finns minnen som aldrig kommer återupplevas.
Men...
...om jag skriver, pratar, dokumenterar så finns det en chans att något barn om några generationer kan få lyckan att uppleva samma minne som jag gjorde som barn.
Men då får vi fan skärpa oss
Men då får vi fan skärpa oss
Även om stämningen på nästa julbord och släktmiddag iochmed ovan text kommer blir något spänd.

Exempel på lättlästa källor
Kära Ida du förstör min sinnesfrid! Ålen är för mej nästan helig. Som fisk, som myt och som maträtt. Jag började fiska ål 1952 tillsammans med Brynolf, en fiskare i Björkhagen med en ålder av runt 70. Vi blev partsredare genom att min far betalade 35 kr för hälften av Brynolfs eka.Brynolf hade en ålahmma av flätad en med en jutesäck i änden.Varje morgon vittjdaevi den och la in skalen av Brynolfs frukostägg som bete.vi fångade en eller två ålar nästan varje dag.De största spikade vi upp sinnen av påminsidan av boddörrarna.. Vi fiskade då aldrig med rusa utan bara med tomma. Och så ljustrade vi vid stilla sjö med ett ljuster som du avbildat.Visst var det förbjudet men inKarlskrona fick de ju hitta ål, ingen sport. Vi satte också ålakrok. Och så kollade jag ål inne i Skäldervikens hamn. I familjen åt vi ganska mycket ål ända tills min mor en dag lyfte på locket på stekjärnet och två bitar av en ål hoppade upp och ner på golvet. I mitten av 50-talet började jag snorkla och harpunera ål. Harpunen hade jag tillverkat av el-rör av metall och sönderklippta cykelslangar. Då under mitten av 50-talet kunde på en halvtimme se 25 - 30 ålar och tacså många du ville. Själv tyckte jag ålarna var korkade då de stack in huvudet i ålgräset en 10 -:15:cm. Själv fiskade jag aldrig med rusa men med krok, homma, ljuster och harpun. Men det roligaste var att komma ål. En höjdare.För ett par år sedan krympte min våtdräkt och de senaste åren har jag inte patrullerat kusten men redan under 80-talwt var ålen sällsynt. Jag hävdar bestämt att fransmännens och spanjorernas fiskande av glas ål är en stor del av förklaringen. Men din uppmaning är väldigt bra och viktig!