Ida I Världen

 

Det här var länge sedan nu.

40 år är en hel livstid för en ål och tyvärr en hel livstid för vår åls överlevnadsmöjligheter.

Mycket vatten har runnit under broarna och många vattenkraftverk har bygts i våra älvar sedan dess.

 

Jag har observerat hur känsligt det är att ifrågasätta gamla mattraditioner. Vill man göra sig ovän med hela släkten är det precis rätt samtalsämne under släkttmiddagarna.

Nåde den som ifrågasätter det som vi tuggar på när vi ska umgås.

 Själv saknar jag ålagillena något kopiöst, det är en fin del av min barndom som började med arbetet att förbereda och avslutade med den där mysiga festen. Då tillhör jag ändå generationen som fick bottenskrapet (bokstavligen) av vår ålstam.Vi slutade med gillen ganska tidigt under min uppväxt.

 

Jag gråter inombords av insikten att det här är en stor och  fin del av min uppväxt som jag inte kan föra vidare till mitt barn. Det är kunskap som är på väg att dö ut.

 

För den som inte förstått.

Ålen är döende

På riktigt

 

Vi har liksom lyckats med det. Att helt själv ta död på något som vi faktiskt tycker om eftersom vi har en inneboende förmåga att värdera våra egna njutningar i nuet högre än andras njutningar i framtiden.

 

Så vad vet vi?

 

Vi vet ingenting. Nästan
Vi vet inte säkert hur de fortplantar sig.
Vi vet inte exakt hur de lever.

Vi vet nämligen inte vilket plåster vi ska sätta på såret som vi själva skapat för att att få den livskraftig igen.
Vi kan inte med säkerhet säga vad som är bra och vad som är dåligt och vad som är meningslöst.

Alla ålar "tillverkas" i Sargassohavet.

Ålarna föds, vandrar dit de är på väg, vart vet vi inte men de vandrar över halva jorden, de lever, de vandrar tillbaka, de leker och dör sedan.

 

Jag vill ruska om ålen och säga:

Tyvärr verkar ålens intergritet vara betydligt högre än människans.

 

Det går inte att 'odla' ål.
Odlad ål är uppfiskad vild ål som man slänger ner i sjöar och bassänger för att de inte ska dö av andra fiskemetoder eller vattenkraftverk.

Ålarna reproducerar sig inte där.

 

På 50 år har mängden glasål minskat med 99%. Tugga på den siffran.

Vi försöker flytta glasål som vi fångar upp och sätta ut dem på andra platser med förhoppning att de ska känna sig hemmastadda och så småningom vandra tillbaka och leka.
Problemet är bara att det finns ingen evidensbaserad forskning som visar att de gör det. Mycket av utsättningen av glasål verkar vara helt meningslös men ser fin ut på bild.

 

Det finns nog egentligen bara en lösning.

Precis som med bantning. Ska man gå ner i vikt måste fler kalorier gå ut än in.
Ska man få ökad ålstam så måste fler ålar födas än dö.

Eftersom vi inte vet hur vi ska få fler ålar att födas eftersom de är så himla tjatiga med att man bara kan ligga i Sargasso, så måste färre ålar dö.

 

Ida-lösningar
(icke evidensbaserade men kanske inte helt ute och cyklar ändå)

1. Sluta ät ål, sluta fiska ål, sluta ge ut licenser för ålfiske, sluta 'odla' ål.
På en svensk, europeisk och global nivå.

Jag tänker så här.
Vi är ju så himla snabba att fördöma de flesta andra civilisationer som håller på att ta död på sin biologiska mångfald. 

Kanske dags att vända spegeln? 

För ett par årtionde sedan var pandan en akut utrotningshotad art. Den var på väg att dö ut. Känns det logiskt att vi då hade accepterat att några få gamla pensionerade pandajägare hade licens för att skjuta av lite pandor varje år  med motiveringen att de alltid gjort det och för att kineserna även fortsättningsvis skulle få käka lite panda till nyår?

Eller hade det mest logiska varit att förbjuda all pandajakt när en hel art är på väg att dö ut?

  

Att bygga lösningar så ålen kan vandra i våra älvar utan att bli slarvsylta hade varit bra. Vattenkraft är nödvändig men ge mig en spänn extra på elräkningen varje månad och se till så ålen kan vandra.

 

Alla lösningar för ålen är mer eller mindre kvalificerade gissningar. Vi behöver veta mer.

Om man, på riktigt, vill äta ål på julbordet så är nog bästa chansen att vi stöttar forskningen. När det inte finns säkerställd forskning så har vi en tendens att chansa och hoppas på det bästa.

 

---

 

Efter har researchat en del inför det här inlägget har jag insett faktumet att mitt barndomsminne med ålagille och ålafiske med morfar är just bara ett minne. 

Det kommer aldrig hända igen.

Mitt barn kommer aldrig få uppleva det.
Jag tittade på dokumentären som gick på Uppdrag Granskning i våras.
Barnet grät för djur dog i "onödan".

Jag grät för det finns minnen som aldrig kommer återupplevas.

 

Men...

 

...om jag skriver, pratar, dokumenterar så finns det en chans att något barn om några generationer kan få lyckan att uppleva samma minne som jag gjorde som barn. 
Men då får vi fan skärpa oss

 

Även om stämningen på nästa julbord och släktmiddag iochmed ovan text kommer blir något spänd.

 

 

 

---