Ida I Världen

---

  

Jag har alltid känt en eufori över det som vi kallar livet.
Jag har en stor förmåga att hitta lycka i de minsta beståndsdelarna och jag värdesätter mitt eget och andras liv högt.
Senaste året har jag börjat fundera ännu mer intensivt. Inte på meningen med livet utan vad jag vill fylla det med.

Befinner jag mig i någon form av existentiell kris?
En kris som inte är baserat på oviljan att leva utan precis tvärtom.
Viljan "att leva" och vad det innebär för just mig.

Efter mycket funderingar har jag kommit till slutsatsen att hela jag är en existentiell kris.

Mitt liv är definierat av kris och oftast är de direkt inspirerade av "På Spåret"?

Vart är jag på väg?

 

Fast leva bör man ju göra tills den dagen man dör så för mig blir det är dumt att åldersbestämma kriser som rör livet. Livet finns ju alltid där och synd vore att inte leva det medan man kan. Det enda som man med säkerhet vet med livet är att man fötts och att man kommer att dö.

Däremellan vet jag ingenting men jag avundas dig som föds, lever och dör.

 

För mig är nämligen det där i mitten en enda sörja. 

Jag vet inte riktigt vad livet är,  även om jag älskar att vara en del av det.

Vara en del av krisen?

 

Det är nog det som är min kris som jag med olika styrka funderat på i 40 år. Det måste väl innebära att hela jag en ständig kris?

 

I mina sämsta stunder undrar jag vem som orkar med en ständig kris som ironiskt nog ändå alltid vandrar omkring lycklig med ett leende på läpparna och älskar allt hon väljer att göra.
Jag brukar komma på att om jag orkar med mig själv, då kanske några andra också gör det.

 

Men jag avundas dig som föds, lever och dör.

Som inte är 'kris' definierad.

Som vet vad du känner. 

Som vet vad du tycker. 

Som vet vad du vill.

Som har allt klart för dig.

 

Just nu letar jag livet även om jag befinner mig mitt i det.
Hur kan man befinna sig mitt i matchen utan att veta vad man tävlar om eller hur reglerna fungerar?
Går det att vinna ändå?

Sökandet innebär dock att jag befinner mig i en extremt spännande fas.
Är kris för mig samma som att leva? 
Är kris meningen med mitt liv?

 

Just nu är livet en betydligt tydligare match än vanligt.
Jag vet att det hela beror på att jag har haft en av de tuffaste jularna, någonsin. Startsignalen till matchen ljöd högt och tydligt och jag var tvungen att skjuta som en kanon ur startblocken för att hänga med. Där livet på många sätt sattes på sin spets och balanserade på eggen.

När ljudsignalen löd blev det lite som i Monthy Pythons gamla sketch:

 

 

 

 

När det är tufft så tär det på orken att hänga med i matchen - om jag ens är med i matchen. Det känns som om jag springer omkring som en höna som precis blivit nackad.

 

Julen innebar mer kris än vad normala människor möter under en livstid. 

Varav ett handlade om ett ljus som slocknade för han som ägde livet hade bestämt sig. Valt att förpassa sitt liv in i det andra som vi vet definitivt kommer hända.

Helt utan förvarning och helt utan mening för oss andra.

I mellandagarna fick jag ett meddelande som jag fick läsa tre gånger.
För jag förstod inte.
Vissa saker går inte att förstå och det enda sättet att förstå det man inte förstår, det är att lära sig acceptera att man inte förstår.

Men jag förstår fortfarande inte.

 

Livet tog slut.

För det fanns ingen mening utan det enda som fanns kvar var det definitiva.

Varje person måste känna sin egen mening.

 
Det händer att meningen försvinner, springer och gömmer sig i dunkla vråna och bubblan är bara ett tomt vakum där all luft pressats ut och personen befinner sig i ett kosmos av ingenting.

Det finns inget liv i livet. 

Utan liv är vägen som vi går på väldigt tung att vandra.

Du springer "Toughest" men du kommer inte över första hindret och det finns inte heller någon synlig målgång eller mening att överhuvdutaget att vara där. Bara samma hinder varje dag som byggs på samtidigt som vakumet blir alltmer påtagligt och luften tar slut.

Människor står på andra sidan och skriker att de älskar dig men rösterna når inte fram när ljudet försvinner i vakumet där du befinner dig i. I ett vakum där du inte heller kan andas.
Du ser dem inte heller bakom muren som byggs på i okontrollerad fart.

Ser man ingen, hör man ingen, känner man ingen - så finns de inte.

 Du är ensam

 

Att jag fötts

Att jag levt

Att jag dött

 

Men livet för med sig saker som gör ont.

Som smärtar.

Som utmanar

Och jag är mitt i matchen som jag inte ens vet vad den går ut på alternativt så står jag kanske på sidlinjen och tittar på medan den pågår?

Till viss del är det självvalt.
Vissa väljer springa Tjejmilen.
Jag hamnar på något sätt alltid på startlinjen till Ironman efter Ironman efter Ironman utan paus. Trots att jag försöker följa skyltarna som säger 'Tjejmilen'.

Väljer jag Ironman eller väljer Ironman mig?

 

Jag är stark men det tär på mig när jag ifrågasätter mitt 'jag', för jag förstår inte varför livet utsätter mig för utmaningen att leva och älska att göra det och därmed känna. Jag funderar också på varför jag väljer skyltarna som säger "Ironman" hela tiden.

 

Varför kunde jag inte bara få lov att

Födas

Leva

Dö

 

Där livet är lika självklart hur det ska levas som det var att födas och kommer vara att dö.