Jag har under flera veckor försökt skriva den här texten.
Den blev lång och viktig för mig.
Vissa texter är svårare att skriva än vad andra är men inte beroende på att jag inte vet vad jag vill ha sagt utan precis tvärtom.
Jag vet exakt vad jag vill ha sagt.
Därför är det viktigt att texten tolkas så som den är menad.
Det är svårt att skriva om personer som står mig nära utan att hänga ut dem eller integritetskränka. Det är svårt att få ut de egna känslorna utan att skära snitt i den personliga integriteten och det är inte alltid värt att göra det för att få något viktigt sagt.
Det är däremot enkelt att göra det men det är inte fruktbart.
Såren blir djupare än plåstret man sätter på och jag tänker aldrig göra mig själv till Gud för att få fram något som jag anser vara viktigt.
Så jag har skrivit.
Raderat.
Skrivit om.
Skrivit till.
Dragit ifrån.
Men här är det så nu.
Känslor och fakta i en enda röra.
Min text om smärtan när knoppar brister, risken att de aldrig spricker och hur ont det gör när knoppen sitter på ensam maskros.
Älskade unge...
Det finns vissa människor som föds.
Lever.
Älskar och blir älskade.
Som platsar tillsammans med de som man anser vara de "vanliga" människorna.
Som har vänner.
Som gifter sig.
Som skaffar barn
Som passar in och sedan dör.
Älskade, integrerade och en del av det som omger dem.
Som är enkla att förstå
Som har lätt att läsa omgivningen.
Som är lyckliga och förstår sig på sig själv iallafall hyfsat.
Sedan finns det de som föds med runda skor och trampar snett när de försöker springa ikapp på våra hårda asfalterade normaliserade gator. Där sko-bärarna egentligen aldrig är riktigt hemma oavsett var de befinner sig även om de ses som fungerande när de tar sig över gatorna.
För våra gator är hårda, asfalterade och platta.
Man kan ta sig framåt med runda skor men de passar inte riktigt in. Allt gör mer ont och allt går långsammare.
Att vara en vanlig människa och att känna sig som en vanlig människa är två helt vitt skilda saker.
Att fungera och känna sig fungerande är också två helt vitt skilda saker.
Vår värld är skapad efter normer.
För att passa de som passar bäst in med alla andra.
Så måste det vara för annars hade vi haft polsk riksdag i våra samhällsstrukturer.
Jag fattar liksom.
Jag hade dock önskat att vi utifrån våra normer lär oss att se varje människa för vad hen är, dess styrkor och svagheter, dess behov och dess möjlighet att bidra.
Att alla som inte tillhör de 80% inom normaliserings-strukturen får möjligheten att känna sig vanliga. Får möjlighet att känna sig hemma någonstans.
Jag vet dock inte hur det ska gå till.
Kanske kommer den här texten att hjälpa mig komma med en lösning.
Vi kan tjata tills stämbanden blöder om "individanpassningar" men min erfarenhet är att målet med det är att lära oss metoder så att de som står utanför normerna ska lära sig på det mest effektiva sätt som finns att vara en del av normsamhället.
Där vi lär gökungarna att känna sig så hemma som möjligt i boet fullt av duvungar.
Det är målbilden.
Inte egentligen att uppfostra gökungarna till gökungar.
Jag fattar.
Det hade kanske inte fungerat på ett annat sätt.
Jag skulle dock önska att vi alla går en 10 poängskurs i att se saker i gråskalor istället för vår medfödda förmåga att se saker i svart och vitt. Att vi lär oss att använda en annan pensel lite då och då än den standardiserade målarpenseln. Man kan inte använda samma pensel till svart, vitt och de olika skalorna där emellan.
För att inte tala om när det kommer en neon-gul person in genom livets ateljedörrar.
Penseln måste passa materialet den stryker på och färgen den använder.
Och vi måste sluta värdera vilken canvas vi målar på.
I den här texten riktar jag mig till mig själv. Omgivningen kan aldrig vara en större än du är själva.
Det är jobbigt att se sitt barn gå igenom tillvänjningsprocessen som gökunge.
Under stor del av vår skoltiden har det gnagt.
Man vill se sin unge hitta hem och undrar hur man som förälder har lyckats köpa så absurt runda skor när jag vet att gatan är hård och rak.
Hon har alltid varit rörigare, tankar som flugit på alla håll, det har påbörjats otaliga märkliga projekt som efterlämnat hemmet i total kaos och det har varit utmanande i relationen med jämnåriga. Vissa grupper av jämnåriga har hon döpt till olika namn för att förklara varför hon inte passar ihop med dem. Barnens föräldrar har dock alltid älskat henne och gjort allt för att deras barn ska känna samma kärlek.
Under hösten kom en F-varning i matte och då var det nog för mig. Jag har aldrig tolkat mitt barn som svårlärd. I matte däremot har hon alltid gått helt andra vägar än vad jag gjort. Vägar som jag aldrig förstått och menat varit helt orimliga och som satt henne i en situation som utmynnade i en F-varning.
Så det påbörjades en kognitiv utredning.
För att ta reda på vart hennes brister i läromönstret fanns. För det kanske inte handlade om hjärnans förmåga. Det kanske handlade om hjärnans förmåga att lära sig på det sätt som 80% av barnen lär sig bäst på.
Den som är bäst på att lära sig så som man lär ut vinner när hen dör.
I mars blev vi tillslut kallade till skolpsykologen för en redovisning av testerna.
Skolpsykologen började med att be om ursäkt. Be om ursäkt att inget gjorts tidigare eftersom det som dottern gått igenom borde inte vara möjligt i ett fungerande skolsystem.
I självskattningstesterna av den egna förmågan klassificerade hon sig på en etta på nästan alla skalor. På en sjugradig skala där sju är bäst.
Hennes egen bild av sig själv var att hon var dum, svag, fysiskt inkapabel och dålig på ungefär allt. Det enda hon klassificerade sig högt på var hennes plats i familjen.
I övrigt tyckte hon att hennes förmåga var botten på ungefär allt som vi värderar i ett samhälle.
Vidare presenterade skolpsykologen resultatet av de kognitiva testerna.
Hon visade sig vara särbegåvad.
Min tidigare tanke kring särbegåvade barn har krestsat kring att det är barn som inte "orkar", inte "vill" eller bara inte "skärper sig". Om de nu är så smarta borde de väl förstå hur viktigt det är att passa in i normen? Hur svårt ska det vara?
Jag skäms
För det handlar inte om viljan utan förmågan.
Att vara särbegåvad är ingen gåva - det är ett handikapp.
Det är en funktionsvariation som är fullständigt osynligt eftersom de här barnen "grejar" skolan tills dess det är för sent och de blir hemmasittare eller kvävda av indoktrineringen att bli duvungar och leva i sin fågelmask resten av livet.
I dotterns fall var hon exceptionellt utvecklad språkligt.
Hon hade under året C i betyg på nationella provet i svenska.
I skolan mäter man det som vi anser värt att mäta för att kunna gå vidare till nästa steg för att bidra i så stor utsträckning som möjligt till det framtida samhället.
Alla samhällen värderar olika typer av intelligens på olika vis: ursprungsamerikaner ansågs dumma av den vita mannen men de hade själva inte klarat sig en vecka ensamma ute på stäppen.
Vi värderade dock den vita mannens tänkande och kunskap högre än ursprungsamerikanen för vi hade format vårt samhälle långt från stäppen.
Men jag fattar.
Vi måste värdera egenskaper högt som vi tror bäst utvecklar vårt nuvarande samhälle.
I skolan finns det ganska klara riktlinjer hur de som har begränsningar i sitt tankearbete ska bemötas och behandlas. Men det finns väldigt lite som ger riktlinjer hur de på andra sidan av skalan ska bemötas.
För vår egen del är det sent. Kanske alltför sent för att hon ska få blomma ut till sin fulla potential.
Det sa tillochmed skolpsykologen. Vi har en uppförsbacke att vandra.
Personligen kan jag tycka, efter ha läst mycket texter och fakta i ämnet, att det inte handlar om bristen på utmaningar för vår dotter. För vår del handlar det om att hon har fått fel utmaningar.
Ungen kan fortfarande inte klockan men skolpsykologen förklarade att det är inte helt ovanligt hos särbegåvade: de enklaste uppgifterna klarar de inte men de kan med lätthet diskutera, räkna ut och filosofera kring komplicerade frågor. Som våra otaligt långa diskussioner vad tid egentligen är och om det finns ett värde i tid.
Skolpsykologen menade att om klockan hade sett ut som nedan så hade hon lärt sig den för länge sedan.
Jag har också fått lära mig skillnaden mellan högpresterande och särbegåvade.
Det ena utesluter inte det andra.
Barn kan vara både högpresterande och särbegåvad men man måste se en skillnad i de olika typerna och sluta värdera den ena över det andra. De högpresterande passar in i samhällsstrukturerna på ett helt annat sätt än de särbegåvade.
De särbegåvades hjärnor fungera annorlunda än 95% av befolkningen och vårt samhälle är inte anpassat för att passa deras lärandekurva.
Jag fattar
Det är omöjligt att individualisera för alla.
Men som skolpsykologen sa:
"Vi måste iallafall se till att dessa barn mår bra. Det är vår skyldighet. Därefter ska vi se till att de får möjlighet att utveckla sin potential"
Det är ju klart att ett barn med helt olika tankemönster än andra barn ifrågasätter sig själv. Barnet märker att hen tänker annorlunda än alla runt omkring. Därefter börjar vuxenvärlden sakta men säkert också berätta att det sätt som barnet tänker på är inte är särskilt högt värderat.
När de andra lär sig multiplikationstabellen riskerar den statiska kunskapen att inte fastna hos ett särbegåvat barn. Det är helt andra saker som driver ett sådant barn. Och vi vuxna är tydliga med att berätta att kan man inte multiplikationstabellen så är man värdelös på matte.
Oftast landar det i att barnet genom ren och skär motarbetning från omgivningens sida klassificerar sig självt som dum i huvudet. Som det blev i vårt fall.
Barnet är ett UFO.
Som förälder gör det ont i mig. Jag känner mig urusel.
När jag läste nedan tabell förstärktes min känsla av urusel förälder. Att hon skulle vara särbegåvad har aldrig någonsin funnits på min världskarta.
Men nedan tabell - hon tickar i varje box.
Jag har aldrig funderat på vad anledningen är att hon alltid sätter sig vid vuxenbordet på kalas.
Jag har aldrig reflekterat över att hon väldigt tidigt började fundera på frågeställningar kring mänsklig psykologi.
Jag har aldrig tänkt att det skulle vara något speciellt med att hon hellre går på kontsmuseum och tolkar Salvador Dalís konstverk än går på tivoli.
Att hon tog sig an och ville lösa ett djupgående och långvarigt problem som en kompis hade i sin familjesituation var något jag var stolt över men funderade inte på att det kunde ha med avancerade moraliska tankegångar att göra.
Jag själv har försökt att kväva hennes tankegångar.
För det går inte att fundera på det hon brukar funderar på och samtidigt hinna lära sig glosorna i engelska. En kväll pluggade vi 20 glosor i tre timmar när hon fick för sig att hon parallellt skulle lära sig skriva skrivstil. Jag var absurt irriterad. Målet, för mig, var ju glosorna.
Men idag inser jag att jag borde hjälpa henne att utveckla dessa ideer.
Det är nog inte så många andra 12-åringar som kan skriva skrivstil.
Jag skäms.
Samma dag som vi hade haft mötet med skolpsykologen satt hon och pluggade till matematikens nationella prov men den här gången angrep jag det helt annorlunda.
Redan innan hon började räkna sa hon "jag kan inte" och ifrågasatte sin egen förmåga. Hon hade ju F i matte så vuxenvärlden har ju redan berättat för henne att hon har en dålig matematisk förmåga. Eller hur var det nu igen? Vad är det betyg mäter - egentligen? Är det inte så att det egentligen mäter vår förmåga att utveckla det enskilda barnet i det vi tycker barnet ska kunna?
Istället för att som vanligt visa henne hur JAG räknade ut så ställde jag en motfråga:
- Vad blir svaret?
Barnet svarade:
- Svaret på talet blir xxxx. Men varför blir det så?
Hon kan alltså räkna ut ett matte-tal men vet inte varför det blir så. Hon har fastnat i "varför"- frågan och därför har hon de senaste tre året struntat i att räkna alls, för hon fick inte veta varför. Och vi vet alla att man kan inte bara skriva ett resultat på ett matteprov - man måste förklara varför man får det svar som man får. Annars får man inga poäng.
Och skolan har gett henne enklare och enklare uppgifter och hon har blivit mindre och mindre stimulerad och fått allt sämre självförtroende.
Barnet mår också generellt dåligt när samhället inte målar i samma färger som barnet själv har i sin palett. Man vill ju inte vara den där kladdiga klutten på Monet-tavlan utan man vill vara den skira skiftningen i sjön. Det finns ingen som kan berätta för mig hur man får klutten att våga sätta sig där, mitt på Monet-tavlan. För det är klutten som kommer utveckla tavlan och föra den framåt.
Men den måste våga sätta sig där för annars händer ingenting och klutten fladdrar runt i kosmos.
Jag råkar vara förälder till den blivande klutten.
Vi har haft långa diskussioner om vad vetskapen om hennes hjärna egentligen säger till oss.
Det första var konstaterandet att varje gång någon annan unge kallar henne konstig eller dum så kan hon kontra med:
"Jag är inte dum. Jag är smart - det har jag papper på"
Men det finns ingen talang som utvecklar sig av sig själv.
Det kräver omdöme, omtanke och hårt arbete och vi har flera års spilld tid att plocka igen.
Det är dock lättare att jobba hårt när man vet att det finns en mening med det.
Barnets kommentar när vi gick igenom ovan karaktärsdrag av särbegåvade:
"Det här betyder ju egentligen bara att jag är ett maskerat A-barn?"
En knopp som ligger gömd och som kan spricka till en vacker blomma som tar den plats som hon förtjänar men som också risker att aldrig spricka för den vet att den kommer chocka världen. Och vi har alla en dröm om att bara passa in.
Vissa dagar är det svårare för den här mamman än andra.
Det enda jag önskar är att barnet ska vara lycklig och känna att jorden är hemma.
På frågan vad hon skulle önska sig mest av allt att kunna förändra på sig själv svarade hon
"Jag önskar jag vore normal. Allt vore mycket enklare då"
När flödena svämmar över av pastell-klädda barn som lyckats springa snabbast, hoppa högst och kommit in på sin drömutbildning så kommer jag hem till ett barn som dagen till ära klätt sig i trasiga jeans och en svart T-shirt i storlek XXL som fått för sig att se vad som händer om man blandar strösocker i akrylfärger för att utreda hur och om hon kan skapa olika typer av strukturer på en redan befintlig tavla som man hittat i en garderob.
Men det kanske är så att ett UFO aldrig kommer känna sig som hemma på jorden men det går att vara lycklig ändå?
För nu ska jag låta henne fortsätta blanda strösocker i akrylfärg och testa.
Jag ska nog uppmuntra henne till att göra det även om mitt liv kommer blir väldigt kladdigt när jag låter hennes gökungevingar få flyga friare.
Det är nog det som är målet.
MVH
Mamman till det bästa och mest älskvärda UFOt i världen
