Igår ringde min fysio.
Ja, jag har en fysio.
Jag har också en ortoped.
Nu har jag två ortopeder.
Mitt knä är ju inte bra.
Det låser sig, nattetid. Dagtid funkar det bra men när det låser sig nattetid måste jag pressa ut det i rakt läge så jag känner att något glider över insida knä. Sedan knäpper det till, som om detta något kommer över en kant, det gör satans ont men sen lägger det sig och det kommer en molande värk på utsidan av knäet istället.
Den molande värken är hanterbar, den kan jag sova med.
Så jag fick en remiss av fysion till ortopeden som nu hade tittat på de ingrepp som tidigare gjorts i det där stackars knäet. Fysion informerade mig att när sista/senaste atroskopin gjordes konstaterades artros grad fyra på flera av ledytorna i knäet.
På en fyra-gradig skala.
Vilket innebär att operation är inte att rekommendera utan nästa operation man gör är att byta ut knäet.
Det intressanta med det här är att, förutom de här låsningarna, så har jag inte ont i det knäet. Eller så har jag ont men det överskuggas av höften som till och från gör ännu mer ont.
Igår började jag dock ifrågasätta mig själv
Kan man vara för positivt lagd?
Borde jag lägga mig ner och gråta över mitt förbaskade artros-öde och permanenta smärttillstånd?
Jag kom dock fram till att det vore nog dumt.
1. Jag har inte ont i knäet TROTS att det inte kan bli mycket värre. Det är ju himla positivt.
2. Ska jag låta den sura smaken i mitt liv ta över från det söta? Förr eller senare kommer det nog att göra det men man lever bara en gång, och just nu är sockertillgången i mitt liv betydligt större än salttillgången. Varför ska jag nog inte suga på den söta karamellen så länge den finns kvar och svälja saltet som kommer lite då bestämt och utan att låta det skapa en bitter eftersmak?
3. Jag är fortfarande stark.
Förbannat stark. Smärtan har inte vunnit över någon av mina styrkor. Än så länge vinner jag. Och att vinna, det tycker jag om. Varför ska jag fokusera över förlusten som kommer att komma om fem, tio eller femton år när jag faktiskt är en vinnare idag?
Slutligen.
Jag vet någonstans vad som väntar och det är inte alltid enkelt att tänka i nuet. För jag vet att om 60 år-ish, när jag viker hädan, så kommer jag somna in med ett leende på läpparna. För då kommer det inte göra ont mer. Jag längtar inte dit men tänker att det nog kommer vara ganska skönt när det väl är dags och någonstans finns det ett lugn att kunna tänka på den dagen utan att få ångest.
Så varför ska jag glömma leva nu när jag kan?
Jag vet att slutet på det här livet ändå nog kommer vara en liten befrielse när den dagen kommer. Så jag ändrar mitt tankesätt och försöker snarare vara tacksam. Oavsett vad som händer så har jag någonting att se fram emot.
Men nu lever jag vidare med ett leende på läpparna, bestämda steg i min gång och stora och spännande planer.
