...att göra en Ida...

Innebär att:

1. Det gör ont
2. Det är som en scen plockat ur en brittisk komedi
3. Ger en aning surrealistisk känsla

Jag lade ut den här bilden i mitt flöde:


Sen kom tusen frågor.
Lika bra skriva om det här istället för att förklara tusen gånger till.

Följande saga är skrivet i tredje person fullt medvetet, att det skulle vara jag som har en sådan brist på hjärnförmåga vägrar jag erkänna.

Öppet hyfsat bemannat kontorslandskap
Chefen på plats.
Ida mycket saker på sin agenda.
Chefen lär Ida något.
Ida som har ett minne som en mindre guldfisk skyndar sig till sitt kontor för att inte glömma den nya visdomen samtidigt som mobilen plingar.
Eftersom Ida behöver veta allt hela tiden, tar hon upp mobilen för att checka läget.
Och fortsätter med raska steg mot sitt kontor med hjärnan på tiotusen andra ställen än på kontoret och med blicken fäst på skärmen.

B A M

Så vandrar Idas näsa rakt in i väggen.
Väggen skallrar.
Det gör Idas huvud också

Följande utspelar sig därefter:

Ida börjar hysteriskt skratta för hon inser hur jävla dumt det måste ha sett ut.
Ida börjar hysteriskt gråta för det gjorde galet ont.
Näsan spricker och blodet börjar spruta.
Resten av kontoret vänder sig om.
Väggen skallrar i tio minuter efter händelsen och har numera ett näs-märke från Ida.

Ida rusar in till toan med blod, tårar och skratt i luften.
Kontoret fattar inte vad som hänt även om de observera den svängande väggen och snyggaste näsmärket. 
Snällaste kollegan hänger på Ida mot toan.
Snällaste kollegan dör också av skratt när hen ser Idas svullna blödande näsa på toa och inser vad som hänt.
Hen springer till frysen, plockar ut första bästa frysna vara som kan tänkas finnas i en kontorskyl och hjälper Ida att trycka mot den stackars näsan.
Hjälten sätter sen ett plåster på såret rakt över Idas näsa fortfarande skrattandes.

Resten av dagen satt Ida sedan med en allt mer svullen och bultande näsa och ett paket frusen kycklingkorv mot näsan.



Nu inväntar jag med spänning morgondagens tvättbjörns-look. 
Bra avslutning på det här året: go out with a bang som man säger.

Ida vs Vägg
0-1

Men

Om någon frågar så var jag i slagsmål mot jätteonda människor och vann.




Taggar: humor, kycklingkorv, näsa, ont, smäll;

...stressad...

Jag känner mig lite deppig i vintermörkret.
Det känns som om livet bara swischar förbi och jag hinner inte med det hur mycket jag än springer.

Jag springer...
...och springer...
...och springer.

Och missar ändå ungefär allt som jag bill göra.
Jag gissar jag drabbats av en klassikt mörker-dipp.

Jag tänker inte kalla det depression.
Även om livet springer förbi mig så är det ju just livet jag jagar när jag känner mig nere, inget annat. Att kalla jakten på liv för 'depression' vore att föringa depressions-begreppet.

Men mörker. Regn i sidled i kombination med lågkonjunktur, en helt galen politisk ledning, krig, miljökatatsrof och barn som dör och kablas ut på bästa sändningstid gör inte direkt mitt sinne gott.
Det känns som om vi just nu ska njuta så gott det går för vi ser slutet på den eran.

Jag känner mig stressad
Jag känner mig gammal.
Rynkor syns så mycket tydligare i mörker.

Jag har i tio års tid pratat om att jag vill resa bort långt. Men det verkar aldrig bli av.
Håller jag inte själv på at dö, så håller någon annan på att dö eller så får jag inte ledigt från jobbet som jag vill eller så är ekonomin för skral.
Just den där långresan gäckar.
Att få andas helt ny luft under ett par veckor.

Att byta jobb i slutet av sommaren som jag publicerade om igår, hjälpte en del. Men det gnager att jag inte kommer till skott gällande det här.
Min sjörövar-gen biter i mig innifrån och jag vill ut och erövra världen innan världen inte finns där längre i den form som den finns nu.

Så just nu känner jag mig stressad.

Extremt stressad.

Och springer och springer och springer men likt klockan så kommer jag aldrig till dörren.




Lära, utvecklas och upptäcka

Gammalt inlägg som jag skrev i augusti men inte tagit mig för att trycka på 'publicera'-knappen förrän nu.

‐----‐-------
----------
--------
----


"Jag hatar människor"
 
Det är ett mantra som jag brukar använda mig av när jag förklarar varför jag jobbbar med papper.
Vad som dock har hänt är att jag har tagit ett steg mot människan nu när jag kastat mig huvudstupa in i konsultbranschen. Jag kan ju inte hata människan när det är människan jag jobbar med?
 
Samtidigt.
Alla som känner mig IRL vet att jag inte är en direkt incel-ish människo-hatare, snarare tvärtom. Jag har en inneboende tro på människan som väsen men är livrädd för de laviner som far genom samhället där vi måste bör använda våra medfött kloka huvuden att se på världen över snökanten innan vi tar beslut.
När vi försöker förenkla allt som är komplext, då ifrågasätter jag människan.
 
De senaste veckan har varit ett stort sammelsurum av ny kunskap, nya människor och ett helt nytt språk. Jag befinner mig i en nya stad, får ta nya färmedel och använder helt andra arbetsmetoder än vad jag jobbat med tidigare.
 
För mig är det här lite som att ha flyttat.
Både mentalt och fysiskt.
 
Jag upptäcker nya fysiska vägar, från det att jag rör mig ner mot tåget tills att jag ska hitta bästa lunchstället och gå en förmiddagspromenad.
Jag upptäcker nya mentala vägar när jag kastar mig huvudstupa in i samtal där jag inte ens vet vad man pratar om och försöker lösa problem där jag inte hört frågeställningen.
 
Det är så oerhört spännande, givande och hela jag bubblar av nyfikenhet.
Jag vill veta mer
Jag vill kunna mer
 
För just nu kan jag absolut ingenting.
Jag försöker vara ödmjuk men ändå självsäker i det faktumet. Jag sitter på en skolbänk igen med klara mål:
- jag vill bidra
- jag vill göra nytta
- jag vill utvecklas
 
 
Jag hoppas det håller. För jag vill att det håller.
Jag känner mig modig att jag vågade byta väg även om världen, Sverige och ekonomin pyr av olika brännbara material. Jag har liksom kastat tändvätska på min egen lilla privata sfär och står nu och hoppas att ingen får för sig att ta fram tändstickan och tutta på.