Ida I Världen

När jag njuter som mest, det är när livet kittlar mig så där lagom. Så där så fnittret bubblar innifrån men jag ändå har någon form av kontroll.

Som den där barnsliga känslan precis innan julafton

När fjädern lätt stryker vid själen och orsakar små skrattande såpbubblor som far omkring i kroppen utan att låta sig styras.

Att jag som vuxen (nåja...) fortfarande ibland kunna ta fram den där bubblande känslan är jag glad över. Den får mig att flyga en aning. Och att flyga genom livet är betydligt bättre att krypa. Att se människor litegrand så här från ovan är bättre än att ha utsikt över näsborrars innehåll samtidigt som den egna näsan i höjd med andra människors rumpa.

 

Jag älskar den känslan.

 

Och jag tror jag har den och jag passar på att njuta.

 

Idag är det en månad kvar innan det vänder mot ljusare tider. Det innebär att om två månader är det lika mörkt som idag. Det innebär mörker när jag kör till jobbet, mörker när jag kör hem från jobbet i minst 60 dagar till.

Det är en himla tur att det kommer en jul emellan där man kan dricka glögg, äta peppisar och sova en himla massa. 

I övrigt står jag just nu vid ett litet vägsjäl. Beslut att ta och man får inte glömma att även om man inte vågar ta ett beslut så är det också ett beslut.

Och de dagar när man väljer att bara hänga med dit vinden blåser en istället för att aktivt välja vilket håll man ska gå mot, då kan man aldrig skylla på vinden. För valet att bara hänga med är också ett val.