Ida I Världen

Jag har försökt skriva ett inlägg om de fajter senaste halvåret har inneburit för mig. Men det kommer inte ut helt korrekt i skriftform.

Jag har suddat, skrivit om, lagt till, tagit bort och börjat om från början utan att någonsin ha varit riktigt nöjd. Vissa texter är nämligen viktigare än andra, inte bara i relationen till de jag skriver om utan även i relation till de jag skriver till och i relation till mig själv.

Orden ska ju bakas om på näthinnan till en viss logik i hjärnan på mottagaren och den logiken kan vara extremt viktig för att undvika bli dömd, missbedömd och bedömd på ett sätt som inte gör meningen rättvisa..

 

Jag har lagt texten åt sidan tillfälligtvis och ämnar avsluta den någon gång och eventuellt dela den med er. För den är värd att läsa.

 

Under tiden har jag funderat på det där med normer.
Normerna som bygger oss som människor och som många menar är ett måste för att vi ska skapa en samhörighet med varandra. Utan normer finns det ingen motor som för samhällskroppen framåt i sitt strävande till förbättring. Normerna delar in oss i grupperingar där vi kan skapa samhälle som så effektivt som möjligt hjälper så många som möjligt.

 

Men sedan har vi ju alla andra.

 

Det var länge sedan jag insåg att min hjärna inte riktigt fungerar som de flesta andras hjärnor. Min sociala kompetens fungerar inte som alla andras, jag pratar inte som andra, jag gör inte som andra och jag är specialist båda på att ta omvägar och genvägar och vet inte riktigt när jag väljer det ena eller det andra.

Jag är ju dock begåvad med andra egenskaper som samhället värderar, vilket gör att jag i lugn och ro under mitt liv ändå haft tid att kunna bejaka de där sidorna hos mig medan jag lyckats med annat. Jag har haft färre väderkvarnar att slåss mot än vad jag hade kunnat ha.

Det har slagit mig dock att det svåraste i processen med att vara jag är att normalisera det som faktiskt är jag. Istället för att motverka den dåliga humorn, överplaneringen, de avgrundsdjupa samtalen, höstdepressionerna och impulserna så har jag slutat att be om ursäkt till mig själv när jag är mig själv. Jag skäms inte över mig själv, jag accepterar de lite udda dragen jag har och jag älskar dem i många fall. Det som skiljer mig från andra människor och också tagit mig till platser dit andra människor aldrig kommer sätta sig fot.

Men man normaliserar inte sig själv över en eftermiddag.

Men det är ju så att om jag själv inte kan normalisera den människa som jag är, hur ska jag kunna kräva att andra gör det då?

Nåväl.
För att avsluta den djupa delen av dagens blogg så har senaste tiden varit full rulle. Jag har knappt varit hemma en helg och det känns i adhd-nerven att pandemin är ett minne blott. Det känns som jag åter igenom måste lära min hjärna att förstå att luckor i kalendern inte nödvändigtvis måste fyllas. Ibland kan man låta bli att göra något trots att det finns en ledig slot i kalendern.

Ibland behöver man bara vara.
Min terapeut kommer gråta blod om jag aldrig lära mig det där.
Att bara vara.
Jag har itne bestämt mig om det är något som jag bara ska normalisera hos mig själv eller om det är något som jag ska försöka motverka

 

Samtidigt känner jag allt som oftast att det är genom att göra saker som jag lever. Och att leva är nog det bästa jag vet. Det går tillochmed före rabarberpaj.

 

Övrigt så rullar livet och jag har en hel del spännande projekt på gång men det kräver sitt egen lilla inlägg. En annan dag.

Puss världen!