Förra veckan var det sjukstuga i hemmet.
Total sjukstuga.
En vecka total sjukstuga i mitt liv fungerar inte eftersom mitt liv saknar marginaler. Tid är en faktor som jag jobbar med och mot varje dag, både som vän, partner och fiende.
Tid är till för att fyllas och fylls gärna med sådant som betyder något för mig. Mycket saker betyder något för mig och en av mina värsta känslor att känna otillräcklighet.
Att inte räcka till.
När livet går i paus blir det därför fullständigt panik. Högarna växer oproportionellt snabb i ett liv utan några marginaler men det där så kallade livet har också lärt mig att tillåta mig att vara sjuk. Inte köra på i ljuset hastighet när kroppen skriker åt mig att vila.
Jag ler när jag skriver det
För jag jobbade hela förra veckan.
Och, jag får väl rätta mig själv, livet har lärt mig att tillåta mig vara sjuk på fritiden. Fritiden är dock mycket.
Nu är tiden totalt kaos och min hjärna har inte förmågan att hantera det. Den går i spinn.
Var börjar jag?
Med verksamhetsberättelsen till Gymnastikförbundet eller att dammsuga en veckas matrester på golvet i köket?
Börjar jag vika berget av tvätt eller ska jag fixa budget som jag har deadline på?
Ska jag gå och träna som jag inte gjort på två veckor eller ska jag sätta mig med barnets ogjorda läxor den senaste veckan?
Sedan är det ju den där julen som ska fixas i kombination med extrem sömnbrist på grund av hosta och en huvudvärk som fortfarande ligger som ett lock.
Var börjar jag när jag inser att en fullproppad vecka inte går att få in på en redan fullproppad vecka?
När jag tillåtit mig vara sjuk och börjar bli frisk då mår jag riktigt, riktigt dåligt.
För det finns inga marginaler.
Inga marginaler alls.
Men när man nästan är frisk har jag inget att skylla på, som jag har under veckan när jag var sjuk.
Living on the time edge
Bokstavligen
Så ber världen om ursäkt nu när jag ska försöka organisera om, organisera rätt och få den här skutan att hamna på rätt köl igen.
