Desperat efter en kram
...paus från vägen...
Det kommer mer från vår fantastiska resa.
Men först lite paus.
Det slog mig att en av de jobbigaste känslorna som finns är att inte nå fram.
Ni vet känslan som sitter där som insvetsad i sinnet men som man inte kan få andra att förstå. I kampen att få förståelse så försöker man så mycket att det man försöker säga blir ännu mer obegripligt.
Jag är en person som ofta inte hörs i ett samtal med fler. Jag skyller inte på någon. Det bara är så att jag ibland kan försöka flera gånger att komma in i ett samtal utan att någon ens lägger märke till att jag sitter i rummet.
Kan vara att min röst har ett tonläge som man lätt förbihör
Kan vara att det jag säger inte är relevant.
Kan vara att man tycker att jag pratat nog.
Min tajming in i samtalet är kanske helt malplacerat
Jag vet inte.
Men att jag försöker säga samma sak i ett samtal en tiotal gånger utan att någon ens ägnar mig en blick är ganska vanligt.
Förr i tiden mådde jag väldigt dåligt när det hände.
Idag mår jag inte dåligt men känner mig i vissa sociala sammanhang väldigt uppgiven. Jag har lärt mig att bästa sättet att höras i ett samtal om man verkligen vill, är att föra samtalet.
Styra och föra samtalet.
Men bara ibland
Ibland är jag fortfarande den där personen som påbörjar samma mening tio gånger utan att kunna avsluta den.
Alternativ delger sällskapet en tio minuter lång anekdot även om jag märker att inte en människa lyssnar.
Men det är vad det är.
...on the road again...
Testade en ny tur.
Flyg till Bilbao och hyrbil därifrån.
Ska inte sticka under stol med att jag känner noll och ingen skam över faktumet att bila är ett fantastiskt färdmedel på många sätt.
Rakt ut från flygplatsen.
Kände oss hungriga så kollade om det fanns någon kustnära stad/by en halvtimme från Bilbao.
Det fnns det.
Så vi krde inom Castro-Udiales för att hitta lunch.
Där fanns en gammal befästning tydligen och en romersk bro.
Det fanns även en fisk-restaurang vid havet.
Beställde 'fisk'
Fick...en fisk.
Okej. En halv fisk.
Körde sedan rakt upp på serpentinvägar rakt upp i bergen.
Träffade på en fisk till.
Jag älskar att köra på serpentinvägar. Där man aldrig vet vad som kommer fram bakom varje krök. Där man måste vara vaken hela tiden för att inte antingen köra över kanten alternativt rakt in i en bergvägg.
På andra sidan kröken kan man möte en dieselstinn lastbil eller så kan man tappa andas av en utsikt över en stilla ljusblå bergssjö.
Ungefär som livet i sig.
När man kör bil på resa är det viktigt att inte ha bråttom. Målet är där men vägen är inte avskilt målet. Den är en del av det.
Vi körde från Bilbao till Cain.
Lät det ta fem timmar.
Mot slutet trodde vi att vi var helt fel. Körde på slingriga grusvägar som ledde längst med en bergssida. På ett ställe hade man byggt en ny bro men google maps tyckte fortfarande man skulle använda den gamla.
Vi kom fram vid kvällskvisten i en underbar liten by i dalgången i utkanten av världens vackraste bergskedja 'Picos de Europa'.
Där en man mötte oss halvvägs ute på parkeringen
'Bien Venido Ida!'
Åt en perfekt tapas till kvällsmat och somnade i våra förvisso enkla men perfekta vandrarsängar med takfönster mot bergen.
Vissa världar är svåra att förstå att de faktiskt finns och att du befinner dig där i dem.