Till min far

2018 skrev jag mycket. 2018 var inget roligt år. Inte bara en utan två av de jag älskar mest slutade upp med att kunna älskas på nära håll. Och den kärleken jag kände för dem hade ingenting att kanaliseras på. Man spricker när kärleken inte har någonstans att ta vägen.
Det mesta av det jag skrev 2018 har fått ligga och jag har inte läst det efter det skrevs. När känslorna har kommit ut i form av ord på papper är det bäst om de får vila där ett tag. Så jag inte går vilse i orden och känslorna och glömmer leva på riktigt.
Nu har det dock känts rätt att plocka fram dessa ord igen. För jag vill aldrig glömma men jag vill ge mig själv möjlighet att kunna hantera dem. Det börjar jag kunna nu.

Till pappa
2018-01-28

Tack för att jag fick vara din dotter

Tack för att du spelade tennis med mig på gatan. I timmar.

Tack för att du lagade världens godaste paella

Tack för all sidra som du har hällt upp

Tack för alla otaliga timmar i bilen till Spanien där du och mamma alltid bråkade, rökte cigaretter och hamnade mitt i centrala Paris när tanken var att ni skulle köra runt om.

Tack pappa för att jag i timmar pratade politik med dig

Tack för att du lärde mig hur det vara att leva i en diktatur. Du lärde mig förstå något du såg till att jag aldrig själv behövde uppleva.

Tack för att du dirigerade dina orkestrar så taktpinnen ibland for all världens väg.

Tack för att du gett så många barn möjlighet att älska det du älskade mest.

Tack för du under somrarna, nästan varje dag, körde mig i en timme till träningen. Rakt in i en bastu. Sedan satt du där och väntade i fyra timmar på att köra tillbaka

Tack för att vi hade så roligt på vår sista resa till Madrid när Spanien spöade Sverige i fotboll på Bernabeau

Tack pappa för att du kommer från jordens vackraste plats

Tack för att du alltid var stolt över mig

Tack för att du alltid tog för mycket olivolja i köttfärssåsen. Förlåt att jag alltid gnällde på det

Tack för att du nästan varje morgon under flera års tid övade med mig.

Tack för att du var helt galen och fick mig och skratta fast jag inte ville.

Tack för att du aldrig lärde dig använda en mobiltelefon. Jag fick din första. 

Tack för den respekt du haft för mina val. Hur dumma de än varit.
 
Jag undrar om du förstod hur tacksam jag är att jag fått spelat tennis, fått äta världens godaste paella, druckit den sidra du hällt upp, fått se dig röka dina cigaretter och dricka ditt vin, lärt mig politik, lärt mig ödmjukhet inför min egen omgivning, låtit mig vara stolt när du stod där och dirigerade, låtit mig få känna musik, lära mig musik, få se Zlatan göra noll mål på Bernabeu och sedan tracka mig och bjuda på middag, fått se bergen, havet och vattendragen, fått lov att känna mig stolt över mig själv, fått lov att äta den där köttfärssåsen med 12 000 kalorier, stöttat mig i allt jag tagit mig för, för att jag fick ärva lite av din galenskap.

Och jag hoppas du visste hur tacksam jag är att X fick ha världens bästa morfar. Även när din bubbla blev alltmer stängt kunde du blåsa bubblor med din älskade Xana, så vi kiknade av skratt.

Jag undrar vem som nu ska säga till mig att gå till doktorn så fort jag hostar? Vem ska riva tornen med sin käpp som X byggt ? Vem ska nu spela piano för mig? Vem tycker nu att jag är klok även om jag blir ett snäpp alltför upprörd i en politisk diskussion? Sedan att du i nio av tio fall var orsaken till att jag blivit upprörd är en annan fråga... pappa, vem ska göra mig upprörd nu?

Men, pappa, du gjorde det bra. Du har lärt mig att göra allt det där själva. Jag vet att du visste att du lyckats lära mig. Du visste också hur tacksam jag var över det.

Nu när du inte finns här längre så slår det mig att det var döden som krävdes för att jag skulle förstå hur mycket du lärde mig om livet. 


 
 
 


Taggar: bästa, far, känslor, kärlek, pappa, saknad, världens;

...one weekend in Russia...

Jag älskar idrott. 
Jag älskar vara en del av idrottens organisation.
I helgen var jag på det första World Rhythmic Gymnastics Symposium i Moskva. Och jag tittade på tåg/båt för att ta mig dit och det gick inte...

Jag ska inte diskutera vad vi diskuterade i två dagar men det var bra diskussioner. Jag blir mer och mer övertygad om att de dåliga människorna är få men dåliga stukturer, institutioner, processer och kulturer är desto fler.

Vi bodde på ett hotell i centrala Moskva med en Wall of Fame. 

Jag bad dem sätta upp mitt namn bredvid Tony Richardsson. Relativt sett var det många svenskar på Wall of Fame som annars bestod mest av ryssar och amerikanska megastjärnor.
Förutom Richardsson var det J-O Waldner, Jörgen Persson och Anna Jansson. Inte enda dansk var på Wall of Fame. Hur ska vi tolka detta ?
Room with a view

Svenska teamet jobbade hårt och såg till att placera sig rätt på gruppfotot. Från mitten mot vänster: FIG President Mr Watanabi, ryska stenrika legenden Irina Viner-Usmanov, FIG president tekniska kommitteen RG Natalia Kuzmina, typ Ida från Lund, FIG vice-presidenten Mrs Noha. Jag lyckades hamna i gräddan av gräddan.


Det har varit intressanta dagar och jag känner mig lite upprymd. Beroende på vad nu de som bestämmer gör av den feedback vi har lämnat.
Oftast när jag är ute med idrotten så innebär detta sanslöst hårt arbete. Våra arbetsdagar i helgen var 10 timmar långa. Men, jag bestämde för flera år sedan, att lämnar jag familj, åker till märkliga platser, jobbar stenhårt med människor jag inte har jättemycket gemensamt med, då ska jag faktiskt se till att ha kul. Så det har jag. 

Nu är det back to life. 
Utanför den där världen med snuskigt rika ryssar var äkta män tjänar mer pengar än Sveriges BNP.



...stress...

Vad är stress?
 
I Sverige har vi ju en institution för allt (and I love it) så även för stress. Och de definierar stress:
 
(...) som den biologiska och psykologiska reaktionen på olika påfrestningar, dvs den mobilisering av resurser som görs för att hantera olika typer av krav (stressbelastning). Reaktionen avspeglar både erfarenheter, känslor och fysiologiska reaktioner på den givna situationen. Stressreaktionen är ändamålsenlig och i de allra flesta fall inte farlig. Det är först när en stressbelastning överskrider en för varje individs förmåga att psykologiskt och fysiologiskt att hantera belastningen, som negativa konsekvenser kan uppstå i form av somatiska, psykiska och beteendemässiga konsekvenser.
 
Med andra ord är stress i sig inte farlig så länge det inte ger negativa konsekvenser för individen.
Men... om min stress ger konsekvenser för andra individer, är det negativ stress då?
 
Jag är ju en intensiv person, ja, det är något jag fått jobba med hela livet för jag skrämmer folk genom att ånga på som en bulldozer. Samt att jag har en tendens att ta lite överilade beslut. Har nog kommit undan med ganska mycket eftersom jag i samma veva faktiskt är hyfsat intelligent och kreativ vilket gör att överilade beslut kan förvandlas till något himla bra med lite justeringar i efterhand.
Problemet är att min omgivning bli stressade av mig.

Symptom stressbelastning
 
Sömnstörningar
Har jag haft sedan jag föddes. Jag tror aldrig jag sovit en hel natt utan att vakna.

Tankeförmåga och minnet kan påverkas
Dum är jag inte men jag kan vara ganska...rörig. Nycklar ligger på fel plats. Mobilen kan ligga varsomhelst. Laddare ska vi inte tala om. Ibland gör jag dessutom saker så snabbt så det blir lite tokigt.
 
Svårt att koncentrera dig på uppgifter
Fokus har väl aldrig varit en stark sida hos mig. Jag kan hoppa mellan tio uppgifter samtidigt.

Humöret blir ofta labilt
Depression och ångest har jag aldrig drabbats av däremot kan jag vara lite hetsig när jag blir provocerad. Jag är en sådan person som är kul att reta. Bara man är medveten om att det kan komma en sko flygande....
 
 
Med allt detta i åtanke så skulle jag vilja säga att jag är ingen stressad person, jag är däremot ett stressvirus. Coolt. Stressviruset Idus Intensivo.
 
 
 
 
 
Taggar: analys, ida, minnen, stress, stressvirus, sömnstörningar;