Det kommer mer från vår fantastiska resa.
Men först lite paus.
Det slog mig att en av de jobbigaste känslorna som finns är att inte nå fram.
Ni vet känslan som sitter där som insvetsad i sinnet men som man inte kan få andra att förstå. I kampen att få förståelse så försöker man så mycket att det man försöker säga blir ännu mer obegripligt.
Jag är en person som ofta inte hörs i ett samtal med fler. Jag skyller inte på någon. Det bara är så att jag ibland kan försöka flera gånger att komma in i ett samtal utan att någon ens lägger märke till att jag sitter i rummet.
Kan vara att min röst har ett tonläge som man lätt förbihör
Kan vara att det jag säger inte är relevant.
Kan vara att man tycker att jag pratat nog.
Min tajming in i samtalet är kanske helt malplacerat
Jag vet inte.
Men att jag försöker säga samma sak i ett samtal en tiotal gånger utan att någon ens ägnar mig en blick är ganska vanligt.
Förr i tiden mådde jag väldigt dåligt när det hände.
Idag mår jag inte dåligt men känner mig i vissa sociala sammanhang väldigt uppgiven. Jag har lärt mig att bästa sättet att höras i ett samtal om man verkligen vill, är att föra samtalet.
Styra och föra samtalet.
Men bara ibland
Ibland är jag fortfarande den där personen som påbörjar samma mening tio gånger utan att kunna avsluta den.
Alternativ delger sällskapet en tio minuter lång anekdot även om jag märker att inte en människa lyssnar.
Men det är vad det är.
