Jag vet att den kvantitativa mängden publicerade texter har varit under all kritik. Men jag har behövt att ta en andningspaus från allt som pågår runt omkring mig.
Värja mig för information in
Skydda mig själv från att delge information ut.
Fokusera lite inåt istället.
Det händer så mycket därinne för tillfället och tanken med det här narcisisistiska inlägget med tusen bilder på mig själv är att förklara. För er. Men framför allt för mig själv.
Att förklara i skrivande text gör det enklare.
Jag kanske är i någon form av 'fas' eller kanske någon form av 'kris'. Men varför måste vi jämt definiera vart vi befinner oss i livet för att hitta en förklaring.
Här är jag!
Det räcker gott utan analys om vilken del av någon form av förutbestämd cykel som man skulle befinna sig i. Livet är ingen cykel. Livet är vägar som går i 5D: uppåt, nedåt, bakåt, framåt, diagonalt och parallellt.
Men just ny tycker jag om att befinna mig där jag gör.
Alla former av delade livsvägar där det krävs att man tar ett beslut, utvecklar oss, det är upp till bäraren av 'krisen' att ansvara för att den utvecklar sig till något bättre.
På måndag börjar jag på mitt nya jobb. Ett helt nytt jobb som jag aldrig sysslat med förr, helt utanför alla möjliga bekvämlighetsbubblor som jag borde ha.
Jag känner mig lite modig, ganska rädd och väldigt nyfiken.
De senaste veckorna har jag varit helt datorlös vilket betydligt skadat min produktivitet av texter. Gissar, och hoppas att ett nytt jobb, trots tillgång till dator, kommer innebära att energin inte kommer helt räcka till att skriva.
Att dagarna kommer fyllas av nytt vetande, nya intryck och många aha-upplevelser.
De senaste veckorna har jag alltså försökt mig på bearbetning av saker inombords.
Jag har läst mycket.
Andats mycket.
Promenerat mycket.
Kanske druckit något glas vin för mycket. För mycket vin om det inte är konstant känns som ett bra vägval dock.
Mycket tankar har löpt gällande mitt engagemang inom gymnastiken.
Jag har funderat så mycket kring detta iochmed Ryssland och Belarus återintåg på den interationella arenan. Detta kräver dock ett helt eget inlägg men kortfattat: även om mitt agerande inte kommer innebära någon skillnad så känner jag att jag vill kunna titta mig i spegeln när jag vaknar på morgonen. Jag vill kunna ansvara för det jag väljer att vara en del av.
Någonstans måste vi fråga oss varför vi gör saker: för att vi tror på det vi gör eller för vi vill göra en karriär, bli beundrade och göra roliga saker?
För mig är svaret så självklart.
Jag gör saker med utgångspunkt i allt ovan.
Jag har ingen personlig ambition att göra en karriär inom gymnastiken. Jag har ett 'riktigt' annat jobb så om jag ska engagera mig gratis, så måste jag tro på det jag gör. Om jag inte tror på det så måste jag ha möjlighet att förändra. Annars förtjänar man inte mitt engagemang.
Och faktum är - om delar av gymnastiken inte vill ha mig.
Då vill inte jag ha de delarna av gymnastiken heller.
Som vilket annat förhållande som helst. Oavsett hur kär man är - alla förtjänar inte kärleken.
Det finns så mycket andra värden, idrotter och drivkrafter i mig som betyder så ofantligt mycket mer än bara en enskild karriär inom något som jag tappat tron på.
I övrigt så talar vi om den inre pågående resan just nu. Det är ofantligt häftigt att som 40+-are känna sig som en 15-åring när så mycket nytt och spännande sker runt omkring mig och inuti mig.
Jag har alltid älskat det liv jag lever men just nu poppar det nya popcorn i det som kallas själen. Det har skördats galet mycket majs på livets åkrar under det senaste halvåret och det är så oerhört häftigt. Det finns just nu obegränsade råvaror att poppa popcorn med.
Jag är nyfiken
På framtiden
På livet