Ida I Världen

Två avgrundsdjupa inlägg i rad?

Vad hände där liksom, tänkte ni.

Ibland behöver bara det som snurrar komma ut.

 

Funderade på om min förtjusning till skrivandet kan vara kopplad till hur min hjärna fungerar. 

Skrivandet gör att de tankar som hoppar likt grodor mellan lillhjärnan, frontal-lob och pannlob i ett oförklarligt mönster sorteras i texten på pappret och blir förklarligt för mig. 

Bloggterapi kallar jag det.  Tusen riksdaler per påbörjad timme.

Only for you

 

På köpet får du ett vackert A4-papper och en exklusiv bläckpenna sprejad med bodymist från Bodyshop.

Slå till!

 

Sorry.
Sidospår.
Ibland hoppar grodorna ut på pappret också.

Nu var det inte min nya terapi-metod som jag skulle skriva om utan jag skulle spinna på.gårdagens inlägg om normaliseringen av sig själva. I förlängningen är detta förmågan att acceptera sig själva.

 

Idag ska jag dock vända på steken och skriva om förmågan att acceptera andra.

Visst typ av beteendemönster tär ju på omgivningen. Jag som människa har alltid ett val: förändra de egenskaper som gör att de människoe inte orkar med mig eller acceptera mina egenskaper och bejaka dem. Väljer man det sistnämnda så kommer det dock med ett aber.

För om det finns saker som jag gör eller ett sätt jag är, som människor i min omgivning har svårt att orka med, då måste jag även ta konsekvenserna av de egenskaperna om jag väljer att bejaka dem istället för att jobba bort dem.

Man har inte rätt att kräva att människor i närheten ska må dåligt beroende av sina egna egenheter, oavsett om jag är född med dem eller inte. Hade jag krävt att människor ska anpassa sig till mig hela tiden, oavsett hur det får dem att må, ja då är det knappast varit ett tecken på att jag faktiskt bryr mig om dem.

 

Ibland måste man ta beslutet att förmå sig själv att förändra sig för att behålla människor som man tycker om.

Alternativet är att man inte förändrar sig men då får man även acceptera att människor man bryr sig om kommer försvinna ur ens liv. För man kan aldrig någonsin kräva att andra ska må dåligt för ens egen skull med motiveringen 'jag är ju bara mig själv'.
Att vara sig själv kan nämligen göra ont på omgivningen och omgivningen ska alltid ha rätt att göra ett val om det är värt det eller inte.

 

Balansgången där emellan är svår.

 

Med allt filosoferande sagt så delar jag en glad bild från ett mysigt Ljubljana i slutet av mars. 

Fantastiskt mysig stad som jag besökte med gott sällskap precis i rätt tid under året. Ibland behöver man fly från det som kallas verklighet, därefter komma hem och dra upp ärmarna och ta tag i vardagens utmaningar.