Ida I Världen

Jag andas

Luften är varm och vibrerar när den passerar genom min luftstrupe.
Jag hör musik från uteserveringarna.
Röster som skrattar.
Röster som skålar.
Röster som fyller den varma luften med liv.

Luften lever

 

 

Jag tar ett djupt andetag och fyller lungorna med luften som ger mig liv. 

Trycker till med foten mot pedalen och känner att cykeln svarar.
Ler över förmågan att kunna sätta fart så kroppen får susa genom världen.

Jag cyklar snabb över gatorna.
jag känner mig ensam men har ändå alldeles lagom med sällskap.
Sällskap av rösterna.
Sällskap av fåglarna som sjunger sin sång mot solens sista strålar.
Syrenens doft slår emot mig med motvinden som hjälp.

Månens skära följer med mig och skapar min långa skugga som flyger över gatorna.
Skuggan flyger över de skrovlliga gatustenarna och förändrar form där den far fram.
Anpassar sig inte efter omgivningen men följer omgivningens skiftningar där den obehindrat far fram.

 

 

Jag cyklar sicksack över den tomma bilvägen.
Jag äger vägen.
Jag gör den till min för jag kan.
Tar fart i nedförsbacken, lutar i kurvorna och låter min fötter trampa av sig själv.

Känner att pulsen ökar och andningen blir tyngre.
Så där alldeles lagom så kroppen hela tiden påminner mig att den lever.
Ger en knuff till själen som börjar dansa jenka.

Jag lever
Jag älskar att leva

 

Bakom det fula höga huset som en gång blev nominerad till Sveriges fulaste nybygge skymtar månskäran som kastar sitt silverglitter över skyskrapan.
Skyskrapan blir nomimerad till Universums Vackraste av månstrålarna när de når mina uppspärrade ögon när jag cyklar förbi.

Sjunger högt för mig själv när vinden når mina kinder i motvinden.
Jag är fångad i en känslomässig stormvind.
Men ingenting kan hindra mig.

Där på cykeln mitt i sommarnatten genom en tom stad är jag en högst levande människa.

 

Jag ringer dig för jag behöver berätta för dig att jag lever.
Utan någon att berätta för att man lever så är allt bara en dröm.

 

Du svarar inte.