Ida I Världen

Face your fears...

 

Vissa människor är rädda för sniglar.

Andra människor är rädda för clowner

En tredje typ av människor är rädda för invandrare.

En fjärde typ (aka Ida) är livrädd för ... ja vad 

tycker jag är skitjobbigt ? 

Något som ger mig obehagskänlsor genom hela kroppen och får mig att bli stel som en pinne bara jag tänker på det?

 

Oavsett vad så kan alla människor som går på rationalitet inse att allt ovan inte är ett dugg farligt.
Sniglar är ju inte farliga (om de inte är muterade)

Clowner är ju inte farligt (om de inte råkar vara utklädda psykopater vilket statistiskt är en ytterst liten risk)
Invandrare är ju helt vanliga människor (om de inte också råkar vara psykopater vilket precis som ovan är en ytterst liten risk)

 

Och egentligen kan man göra allt farligt i sitt huvud om man bara anstränger sig. Det farligaste som finns för alla människor är de själva.

 

Och det jag gjorde igår är inte heller farligt. Jag vet ju det men det väcker ändå obehag hos mig.
Och nä... det är varken knark, porr eller våld.

 

Jag är stolt över att jag körde över min helt obefogade rädsla och lät rationaliteten styra.

Känslor har ju sina forum, rationalitet ska ha sina.

 

Och nu så här dagen efter är jag förbannad nöjd. Och stolt !

För att jag följde min hjärna den här gången. Den har nämligen ganska ofta rätt.

Mina känslor är ockå helt fantastiska men så rätt har de inte ofta. De har rätt att både finnas till och rätt att utttrycka sig men jag försöker vara försiktig med att låta dem styra mina val i livet.

 

Projektet är lite hemligt än så länge men i mitten av augusti berättar jag.

 Helt irrelevant bild men kyrkan är fin. 

 

 

Samtidigt älskar jag en svettig människa. En människa som använder kroppen och låter själen vila för en sekund. Som arbetar. Som försöker. Som pushar sig själv.

Ikväll blev det dock lite väl för mycket svettansamling.

Och håret var inte så mycket bättre.

Men men man går väl knappast till gymmet för att vara snygg. 

Och bra hårdagar har jag praktiskt taget aldrig ändå...

Dagen efter dagen attacken på själen hade jag en blixtrande huvudvärk.

Men det var dags att packa ihop och ge sig ut på nästa resa. Jag älskar att bila, tåga och luffa. Men det värsta jag vet är att stressa när jag bilar, tågar och luffar. För då förtas själva njutningen av resandet.

Speciellt med barn finns det några regler:

 

1. Behöver man kissa så stannar man och kissar

2. Blir aldrig uppstressad när du kör vilse. Fokusera på att hitta rätt väg

3. Ät mycket glass

 

Tre råd som är bra att följa även när man inte reser.

 

Vårt första stopp blev efter dryga fyra timmar i Bilbao. Självklar visade GPS-EN totalfel och självklart var det inte skyltat. Och självklart gillar inte Ida att köra hyrbil i spanska storstäder där biltutorna låter lika intensivt som melodin från glassbilen. 

 

Men som sagt då är det bara att se glad ut, köra flera varv i rondellerna tills man kommit fram till vilket håll man ska och se ut som en dum turist när någon frågar vad fan man håller på med.

 

Så tillslut kom vi fram.

 

Vid en första anblick så såg Guggenheim-museumet ut som vilken spansk byggnad som helst. Helt ologisk alltså. Men ju närmre man kom ju mer imponerad blev jag.

 

 

 

Efter diskussion blev det fika, promenad och häng på lekplatsen. Barnet var inte på humör för att titta på modern konst...

 

 

 

 

Efter några timmar i Bilbao satte vi oss för att köra nästa etapp mot Logrono och Rioja-distriktet. Lagom till kvällen rullade vi in i Logroño och tog vår första Rioja-middag !

 

 

 

På hamburgare-restaurang.

 

Visserligen med rödvin till hamburgarna.

 

Och visserligen med spansk touch.

 

Vi gick en liten runda i centrala Logroño och älskade stället. Smala gränder, tapas som serverades ur luckor i väggarna och vin av alla dess sorter. Men X var trött så tillbaka tidigt till hotellet och köpte rödvin i hotellbaren.

 

 

 

 

Men vet ni... en flaska gott rödvin på hotellrum kan vara mysigt det också.

 

 

 

 

Det blir aldrig mysigare än vad man själv gör sig.