Ida I Världen

 

Det är ett mantra som jag brukar använda mig av när jag förklarar varför jag jobbbar med papper.

Vad som dock har hänt är att jag har tagit ett steg mot människan nu när jag kastat mig huvudstupa in i konsultbranschen. Jag kan ju inte hata människan när det är människan jag jobbar med?

 

Samtidigt.

Alla som känner mig IRL vet att jag inte är en direkt incel-ish människo-hatare, snarare tvärtom. Jag har en inneboende tro på människan som väsen men är livrädd för de laviner som far genom samhället där vi måste bör använda våra medfött kloka huvuden att se på världen över snökanten innan vi tar beslut.

När vi försöker förenkla allt som är komplext, då ifrågasätter jag människan.

 

---

De senaste veckan har varit ett stort sammelsurum av ny kunskap, nya människor och ett helt nytt språk. Jag befinner mig i en nya stad, får ta nya färmedel och använder helt andra arbetsmetoder än vad jag jobbat med tidigare.

 

För mig är det här lite som att ha flyttat.

Både mentalt och fysiskt.

 

Jag upptäcker nya fysiska vägar, från det att jag rör mig ner mot tåget tills att jag ska hitta bästa lunchstället och gå en förmiddagspromenad.

Jag upptäcker nya mentala vägar när jag kastar mig huvudstupa in i samtal där jag inte ens vet vad man pratar om och försöker lösa problem där jag inte hört frågeställningen.

 

Det är så oerhört spännande, givande och hela jag bubblar av nyfikenhet.

Jag vill veta mer

Jag vill kunna mer

 

För just nu kan jag absolut ingenting.

Jag försöker vara ödmjuk men ändå självsäker i det faktumet. Jag sitter på en skolbänk igen med klara mål:
- jag vill bidra

- jag vill göra nytta

- jag vill utvecklas

 

 

Jag hoppas det håller. För jag vill att det håller.

Jag känner mig modig att jag vågade byta väg även om världen, Sverige och ekonomin pyr av olika brännbara material. Jag har liksom kastat tändvätska på min egen lilla privata sfär och står nu och hoppas att ingen får för sig att ta fram tändstickan och tutta på.