Jag känner mig lite deppig i vintermörkret.
Det känns som om livet bara swischar förbi och jag hinner inte med det hur mycket jag än springer.
Jag springer...
...och springer...
...och springer.
Och missar ändå ungefär allt som jag bill göra.
Jag gissar jag drabbats av en klassikt mörker-dipp.
Jag tänker inte kalla det depression.
Även om livet springer förbi mig så är det ju just livet jag jagar när jag känner mig nere, inget annat. Att kalla jakten på liv för 'depression' vore att föringa depressions-begreppet.
Men mörker. Regn i sidled i kombination med lågkonjunktur, en helt galen politisk ledning, krig, miljökatatsrof och barn som dör och kablas ut på bästa sändningstid gör inte direkt mitt sinne gott.
Det känns som om vi just nu ska njuta så gott det går för vi ser slutet på den eran.
Jag känner mig stressad
Jag känner mig gammal.
Rynkor syns så mycket tydligare i mörker.
Jag har i tio års tid pratat om att jag vill resa bort långt. Men det verkar aldrig bli av.
Håller jag inte själv på at dö, så håller någon annan på att dö eller så får jag inte ledigt från jobbet som jag vill eller så är ekonomin för skral.
Just den där långresan gäckar.
Att få andas helt ny luft under ett par veckor.
Att byta jobb i slutet av sommaren som jag publicerade om igår, hjälpte en del. Men det gnager att jag inte kommer till skott gällande det här.
Min sjörövar-gen biter i mig innifrån och jag vill ut och erövra världen innan världen inte finns där längre i den form som den finns nu.
Så just nu känner jag mig stressad.
Extremt stressad.
Och springer och springer och springer men likt klockan så kommer jag aldrig till dörren.
