Ida I Världen

Chefen sa till mig att en av mina stora styrkor är att jag har ett rejält lager skinn på näsan.

Dock har skinnet under flera år utsatts för stark strålning vilket gör att skinnet är svedd.

Men det är kvar ändå.

Men det svider lite.

Två avgrundsdjupa inlägg i rad?

Vad hände där liksom, tänkte ni.

Ibland behöver bara det som snurrar komma ut.

 

Funderade på om min förtjusning till skrivandet kan vara kopplad till hur min hjärna fungerar. 

Skrivandet gör att de tankar som hoppar likt grodor mellan lillhjärnan, frontal-lob och pannlob i ett oförklarligt mönster sorteras i texten på pappret och blir förklarligt för mig. 

Bloggterapi kallar jag det.  Tusen riksdaler per påbörjad timme.

Only for you

 

På köpet får du ett vackert A4-papper och en exklusiv bläckpenna sprejad med bodymist från Bodyshop.

Slå till!

 

Sorry.
Sidospår.
Ibland hoppar grodorna ut på pappret också.

Nu var det inte min nya terapi-metod som jag skulle skriva om utan jag skulle spinna på.gårdagens inlägg om normaliseringen av sig själva. I förlängningen är detta förmågan att acceptera sig själva.

 

Idag ska jag dock vända på steken och skriva om förmågan att acceptera andra.

Visst typ av beteendemönster tär ju på omgivningen. Jag som människa har alltid ett val: förändra de egenskaper som gör att de människoe inte orkar med mig eller acceptera mina egenskaper och bejaka dem. Väljer man det sistnämnda så kommer det dock med ett aber.

För om det finns saker som jag gör eller ett sätt jag är, som människor i min omgivning har svårt att orka med, då måste jag även ta konsekvenserna av de egenskaperna om jag väljer att bejaka dem istället för att jobba bort dem.

Man har inte rätt att kräva att människor i närheten ska må dåligt beroende av sina egna egenheter, oavsett om jag är född med dem eller inte. Hade jag krävt att människor ska anpassa sig till mig hela tiden, oavsett hur det får dem att må, ja då är det knappast varit ett tecken på att jag faktiskt bryr mig om dem.

 

Ibland måste man ta beslutet att förmå sig själv att förändra sig för att behålla människor som man tycker om.

Alternativet är att man inte förändrar sig men då får man även acceptera att människor man bryr sig om kommer försvinna ur ens liv. För man kan aldrig någonsin kräva att andra ska må dåligt för ens egen skull med motiveringen 'jag är ju bara mig själv'.
Att vara sig själv kan nämligen göra ont på omgivningen och omgivningen ska alltid ha rätt att göra ett val om det är värt det eller inte.

 

Balansgången där emellan är svår.

 

Med allt filosoferande sagt så delar jag en glad bild från ett mysigt Ljubljana i slutet av mars. 

Fantastiskt mysig stad som jag besökte med gott sällskap precis i rätt tid under året. Ibland behöver man fly från det som kallas verklighet, därefter komma hem och dra upp ärmarna och ta tag i vardagens utmaningar.

 

 

Jag har försökt skriva ett inlägg om de fajter senaste halvåret har inneburit för mig. Men det kommer inte ut helt korrekt i skriftform.

Jag har suddat, skrivit om, lagt till, tagit bort och börjat om från början utan att någonsin ha varit riktigt nöjd. Vissa texter är nämligen viktigare än andra, inte bara i relationen till de jag skriver om utan även i relation till de jag skriver till och i relation till mig själv.

Orden ska ju bakas om på näthinnan till en viss logik i hjärnan på mottagaren och den logiken kan vara extremt viktig för att undvika bli dömd, missbedömd och bedömd på ett sätt som inte gör meningen rättvisa..

 

Jag har lagt texten åt sidan tillfälligtvis och ämnar avsluta den någon gång och eventuellt dela den med er. För den är värd att läsa.

 

Under tiden har jag funderat på det där med normer.
Normerna som bygger oss som människor och som många menar är ett måste för att vi ska skapa en samhörighet med varandra. Utan normer finns det ingen motor som för samhällskroppen framåt i sitt strävande till förbättring. Normerna delar in oss i grupperingar där vi kan skapa samhälle som så effektivt som möjligt hjälper så många som möjligt.

 

Men sedan har vi ju alla andra.

 

Det var länge sedan jag insåg att min hjärna inte riktigt fungerar som de flesta andras hjärnor. Min sociala kompetens fungerar inte som alla andras, jag pratar inte som andra, jag gör inte som andra och jag är specialist båda på att ta omvägar och genvägar och vet inte riktigt när jag väljer det ena eller det andra.

Jag är ju dock begåvad med andra egenskaper som samhället värderar, vilket gör att jag i lugn och ro under mitt liv ändå haft tid att kunna bejaka de där sidorna hos mig medan jag lyckats med annat. Jag har haft färre väderkvarnar att slåss mot än vad jag hade kunnat ha.

Det har slagit mig dock att det svåraste i processen med att vara jag är att normalisera det som faktiskt är jag. Istället för att motverka den dåliga humorn, överplaneringen, de avgrundsdjupa samtalen, höstdepressionerna och impulserna så har jag slutat att be om ursäkt till mig själv när jag är mig själv. Jag skäms inte över mig själv, jag accepterar de lite udda dragen jag har och jag älskar dem i många fall. Det som skiljer mig från andra människor och också tagit mig till platser dit andra människor aldrig kommer sätta sig fot.

Men man normaliserar inte sig själv över en eftermiddag.

Men det är ju så att om jag själv inte kan normalisera den människa som jag är, hur ska jag kunna kräva att andra gör det då?

Nåväl.
För att avsluta den djupa delen av dagens blogg så har senaste tiden varit full rulle. Jag har knappt varit hemma en helg och det känns i adhd-nerven att pandemin är ett minne blott. Det känns som jag åter igenom måste lära min hjärna att förstå att luckor i kalendern inte nödvändigtvis måste fyllas. Ibland kan man låta bli att göra något trots att det finns en ledig slot i kalendern.

Ibland behöver man bara vara.
Min terapeut kommer gråta blod om jag aldrig lära mig det där.
Att bara vara.
Jag har itne bestämt mig om det är något som jag bara ska normalisera hos mig själv eller om det är något som jag ska försöka motverka

 

Samtidigt känner jag allt som oftast att det är genom att göra saker som jag lever. Och att leva är nog det bästa jag vet. Det går tillochmed före rabarberpaj.

 

Övrigt så rullar livet och jag har en hel del spännande projekt på gång men det kräver sitt egen lilla inlägg. En annan dag.

Puss världen!