Jag ser ljuset i tunneln.
Sju helger hade jag bokat upp mig.
1 1/2 helg kvar
För det är så min hjärna fungerar.
Den är världsbäst och världssämst på att planera.
Det finns nämligen ingen människa som kan få in lika mycket olika saker på lika kort tid. Jag är amazing
Eller nått
När huvudet blir trött så blir jag svagare mentalt. Det blir svårare att låtsas som om kroppen inte gör ont. Svårare att leva i sin bubbla där det inte finns krig, elände och död utan istället en lägereld som det hoppar enhörningar över och en stilig man med gitarr som sjunger Kumbaya.
Lägerelden, enhörningen och mannen med gitarren blir suddigare.
Och mer spännande blir det.
När huvudet blir trött och bubblans väggar suddas ut så tänker man att de exponentiellt tjocknar igen när huvudet blir piggare
Men så fungerar det inte
Efter en intensiv period blir jag snarare rastlös när bubblans väggar tjocknar. Den snygga mannen försöker förjäves spela kumbaya men jag dansar hellre can-can.
Det tar ett tag innan jag känner mig som hemma igen där i min egen bubbla.
Som sagt. Två helger kvar.
Jag kommer nog överleva den här gången också.
Hoppas bara mannen inte har tröttnat och slängt gitarren i elden.
