Jag gick på vägen
En trädstam korsade den
bad om att bli rörd
Skrek om att bli berörd
Min själs bakbunda händer
vaknade av ljudet
från en skrovlig trädstams skrik
Slet i sina bojor
Bojorna brast med att brak
Själens händers vingar
Bredde ut sig
Över den oändliga vägen
Händerna flög fram
Mot det fallna trädet
Rörde vid dess skrovliga yta
Kysste dess vissna blad
Mjuka handflator
Mötte det hårda trädet
Och smälte ihop
När huden träffade barken
Händerna försvann
In i den döda växten
Tills de nådde
Vad de inte visste att de sökte
Händernas vingar omslöt
Det kalla hjärtat
I tafatta försök att
Väcka det till liv
Ett
Två
Tre
Ett
Två
Tre
Ljudet när hjärtat
Slog sitt första slag
Sedan stormen fällde det
Ekade på den tomma vägen
Ekade genom luften
Tills det nådde mitt hjärta
Och fick det att ändra takt
Det döda trädets levande hjärta
Trädet reste sig
Bladen är gröna
Och jag kan gå vidare på vägen
Men jag gör det inte
Jag stannar
Med min själs händer begravda
Och med ett rytmiskt hjärta
Som slår i takt
Jag vänder ansiktet mot solen
Känner värmen
Jag ler och kastar
bort tanken på nästa storm
