...jag vet att jag tjatar.
Jag vet att jag borde gå vidare men det är svårt när man samtidigt inte vill glömma.
Just nu frågar X mycket om kroppen och knoppen. Hon tycker att det är jättekonstigt att mamma och pappa inte alltid har känt varandra och har börjat ställa frågan hur halva pappa och halva mamma kunde bli hel X.
Imorse pratade vi om detta vid tandborstningen och hon ville se på ärret från kejsarsnittet, där hon kom ut. Hon vet om att hon var väldigt liten när hon tittade ut och jag brukar skoja med henne att tålamod aldrig varit hennes grej.
Hon tittade på ärret och gav mig sedan en jättekram och säger:
"- Mamma, jag kom ut så snabbt för jag så gärna ville se på dig"
Snacka om att mamma-hjärtat smälte och jag blev precis så fjantig som jag lovat mig själv att aldrig bli.
Åh vad gulligt sagt! :)