Jag vet ju egentligen vad som är fel med mina knän. Man har ju varit där inne ett par gånger och rotat och jag är väl inte direkt Drottning i Rehab-land.
Steg 1 i panik-rehabandet blev att köpa en ny bästis :
Hen heter Rulle. Ägnade stor del av gårdagskvällen åt min nya kompis.
Jag är helt frälst av Rulle och hans vänner. Har varit det sen jag upptäckte hen för drygt ett år sen. Men så länge jag känner mig stark och frisk så har jag inte känt att jag vi behöver umgås. Jag är en dålig kompis som kommer krypandes tillbaka och ber på mina bara knän att hen ska vilja leka med mig igen.
Trots min tidigare diss...
Igår umgicks vi hela kvällen efter mitt core-pass. Det var som på den gamla goda tiden - gammal kärlek rostar aldrig!
Stretch - jag värdelös på stretcha. Som gammal gymnast så finns mjukheten där fortfarande men jag har redan nämnt problemet i denna mening; 'gammal'
Det andra problemet är obalansen. Är pinsamt stel i rumpa och framsida lår.
Så ny favoritställning vid TV-tittande, sängliggandes, på kontoret, på flygplatsen o.s.v. ☺
....och fortsätta jobba på core-muskulatur...
De två viktigaste sakerna i min panik-rehab är dock :
...fokus...
...och...
...att hålla humöret uppe !
Kommer jag inte igenom de där loppen på fötterna så får jag väl springa på händerna.
...och nu håller jag tummarna för att Nike har rätt...
JUST....DO. ..IT !
Rehab alltså... bara att göra det man kan göra.
Sedan får kroppen berätta för mig vad den tycker. För till syvende och sist kommer detta bli en diskussion mellan knä och hjärna, nutid och framtid.
Men jag ska iallafall göra vad jag kan för att hjälpa mina kära trasor till knä att må bra igen.
Puss !