När jag njuter som mest, det är när livet kittlar mig så där lagom. Så där så fnittret bubblar innifrån men jag ändå har någon form av kontroll.
Som den där barnsliga känslan precis innan julafton
När fjädern lätt stryker vid själen och orsakar små skrattande såpbubblor som far omkring i kroppen utan att låta sig styras.
Att jag som vuxen (nåja...) fortfarande ibland kunna ta fram den där bubblande känslan är jag glad över. Den får mig att flyga en aning. Och att flyga genom livet är betydligt bättre att krypa. Att se människor litegrand så här från ovan är bättre än att ha utsikt över näsborrars innehåll samtidigt som den egna näsan i höjd med andra människors rumpa.
Jag älskar den känslan.
Och jag tror jag har den och jag passar på att njuta.
