Jag har pysslat lite smått med släktforskning.
Förutom att DNA-testet, som visade att jag är mer kelt än både iber och skandinav och dessutom har en släng mellanöstern i mig, så har det varit några roliga små anekdoter som jag funnit i arkiven.
Exempelvis att jag är släkt med den här mannen:
Sicken heting
Krognos-familjen
Jag har kommit fram till att familjen var domproster, präster och stenrika människor. Den ena av Krognos-klockarna jobbade i St Petri i Malmö och fick två söner varav den ena tog över faderns ämbete och den andra blev skräddare.
Jag är släkt med skräddaren.
Därefter gick det bara utför iallafall ekonomiskt) och släkten består därefter av pigar, drängar med tusen ungar och alla jobbar ihjäl sig.
Roligt att tänka att det där huset i Lund som jag passerat ungefär tusen gånger, en gång i tiden byggdes och tillhörde mitt kött och blod. Visserligen så där 25 generationer tillbaka i tiden och med lite kringelikrokar på vägen. Har alltid tyckt om det här huset och brukar sniffa på de kalla tegelstenarna när jag går förbi. Nu när jag vet att jag faktiskt har en koppling till huset drar jag in doften lite djupare och försöker använda sinnet till att fundera på de som levde där.
Något dryg koppling men ändock en koppling.
När jag tog upp faktumet med de senaste generationernas ständigt slitande och tusen ungar och sedan dör man så svarade min mor:
- Med undantag för tusen ungar. Vad är skillnaden mellan våra förfäder och oss? I vår familj jobbar man ihjäl sig. Titta på dig själv.
Just min mor som bröt släktförbannelsen och utbildade sig till lärare och sedan kom jag som har tiotusen miljoner högskolepoäng.Jag älskade att jobba för alla mina högskolepoäng. Högskolepoängen på pappret har inget värde för mig om jag inte jobbat för dem.
Idag sliter man med hjärnan, inte med kroppen,
Idag sliter man med hjärnan, inte med kroppen,
Jag funderar samtidigt på det värde som man känner som människa i förhållande till det man kommer ifrån.
Min familj är inte supersmart
Min familj är inte supercharmig
Min familj är inte superrik
Vårt värde som människor har i generation efter generation handlat om en sak:
hårt arbete
Än idag värderar jag mig alltid i förhållande till hur mycket energi jag lagt ner på saken.
Egentligen oavsett resultat.
Egentligen oavsett resultat.
Jag föraktar lathet men försöker idag runda det genom att definiera om "lathet".
Lathet är inte att sluta jobba innan jag stupar.
Lathet är inte att sluta jobba innan jag stupar.
Jag är inte lat för att hjärnan inte orkar.
Jag är inte lat när jag tackar nej eller låter bli.
Jag är inte lat för att jag inte kastar sig huvudstupad över projektstupet utan hjälm i 200 km/h varje gång jag råkar passera ett stup.
Jag vet idag att om jag energieffektiviserat bättre så hade jag varit betydligt mer framgångsrik än vad jag har varit. Men jag har kommit till den insikten att min djupaste värdering av mig som människa någonstans ligger i faktumet att jag jobbar hårt. Jag har accepterat att det som pulserar fårlov att vara där men jag har lärt mig att bevaka det kokande blodet och akta mig för att det ska koka över.
Någon sa till mig i veckan:
- Man gör det man är bra på
Inser att jag som min tidigare familj inte är supersmart, supercharmig eller superrik.
Men jag är en jävel på att jobba hårt.
Därför gör jag det
Det är mitt värde
Roligt att hitta både gamla anfäder och anmödrar OCH var de bott. Det är ju onekligen ett fint och betydelsefullt hus det där i Lund