Motsatser

Jag sitter på en brygga


Solen skiner
Molnen är mörka
Solen värmer kinderna
De är röda för solen har värmt för länge

Jag sitter längst ut på bryggan
Ingen sitter här
För vinden blåser
Saltvattnet når hela vägen till den som sitter längst ut på bryggan
Här sitter jag
Själv

Jag vill känna havet om jag ser havet
Jag älskar att känna regnet om jag hör regnet
Ytlighet är inte min grej
Jag vill känna

Känner jag inte, finns det inte
Kärleken finns inte när den inte känns
Havet likaså

'Jag tänker, alltså finns jag'
Jag lägger till
'Jag känner, alltså älskar jag'

Medan andra förflyttar sig från vinden och stänket från havet så sitter jag och känner.
Känner
Inte känner efter
Där motsatser som sol och vatten, vind och värme tillsammans med kärlek och hat.
Känner man det ena blir känslan och innebörden av det andra så mycket starkare.

Jag reser mig
Jag har ju aldrig en frisyr men nu är den ännu värre än vanligt. 
Vinden har bestämt att håret ska spegla min själ.
Noll kontroll men fortfarande fastsatt på huvudet.

Min grå tröja är prickig av stänket från havet.
Jag ser nog inte klok ut

Men det gör inget
Den här världen är helt knäpp
Vem orkar bry sig om en medelålders tant med håret på ända och prickig tröja?
Med tanke på hur allt annat ser ut menar jag

I den här världen där vi slutat känna men ändå jämt och ständigt måste välja.