Gravfält är väl alltid kul att fika på, tänkte vi.
Så vi åkte till Vätteryds gravfält.
Ett fält med 380 gravstenar från yngre stenåldern.
Tar en kvart att gå igenom hela ytan men med fika, sittandes i en skeppssättning. Offrandet av en ballerina för att respekter de som dött samt ett besök i vinterhyttan rakt över vägen var vi ändå där i 1 1/2 timme.
Från gravfältet ser man en liten stuga på precis andra sidan vägen. Det är en vinterhytta och ett litet mini-äventyr att gå in i. Ett pyttelitet hus där socknen inhyste fattiga familjer fram tills mitten av 30-talet när den sista inneboende Hytte-Bengta gick bort. För att komma till stugan måste man gå rakt över E23. Rent livsfarligt om ni frågar mig så var försiktiga!
När vi väl kom över fick vi läsa om en annan av de boende i stugan, Anders Mårtensson. Mårtensson bodde i stugan fram tills sin död och letade år ut och år in efter den presumtiva nergrävda skatten som sades finnas i området. Han dog utfattig och hittade aldrig skatten i backen. Någonstans känns detta som en tragisk historia men ju mer jag funderar ju mer klandrar jag mig själv för att döma.
Målet är inget, vägen är allt
Det kan ju även ha varit så att Anders älskade gå ut i skog och myr med sin spade och att drömmen om skatten gjorde honom lycklig. Det kanske var tanken på skatten som fick honom att stiga upp varje morgon i sin lilla hytta och vara lycklig genom dagens slit. Vi kan aldrig veta hur Anders kände sig men jag tror att det är viktigt att inte alltid ta de direkt och mest givna tolkningar och göra dem till sanningar.
5 - 6 personer plus hund, katt och höns sägs ha bott i stugan en gång i tiden.
Bredvid Vättersryd gravfält byggs för tillfället en Vittfarnas Café där ägarna har ambition att bygga ett vikingatida upplevelsecentrum. Där är de inte riktigt än och det bygdes för fullt när vi var där
Bra utflyktsmål!