Jag älskar idrott.
Jag älskar vara en del av idrottens organisation.
I helgen var jag på det första World Rhythmic Gymnastics Symposium i Moskva. Och jag tittade på tåg/båt för att ta mig dit och det gick inte...
Jag ska inte diskutera vad vi diskuterade i två dagar men det var bra diskussioner. Jag blir mer och mer övertygad om att de dåliga människorna är få men dåliga stukturer, institutioner, processer och kulturer är desto fler.
Vi bodde på ett hotell i centrala Moskva med en Wall of Fame. 
Jag bad dem sätta upp mitt namn bredvid Tony Richardsson. Relativt sett var det många svenskar på Wall of Fame som annars bestod mest av ryssar och amerikanska megastjärnor.
Förutom Richardsson var det J-O Waldner, Jörgen Persson och Anna Jansson. Inte enda dansk var på Wall of Fame. Hur ska vi tolka detta ?
Room with a view
Svenska teamet jobbade hårt och såg till att placera sig rätt på gruppfotot. Från mitten mot vänster: FIG President Mr Watanabi, ryska stenrika legenden Irina Viner-Usmanov, FIG president tekniska kommitteen RG Natalia Kuzmina, typ Ida från Lund, FIG vice-presidenten Mrs Noha. Jag lyckades hamna i gräddan av gräddan.
Det har varit intressanta dagar och jag känner mig lite upprymd. Beroende på vad nu de som bestämmer gör av den feedback vi har lämnat.
Oftast när jag är ute med idrotten så innebär detta sanslöst hårt arbete. Våra arbetsdagar i helgen var 10 timmar långa. Men, jag bestämde för flera år sedan, att lämnar jag familj, åker till märkliga platser, jobbar stenhårt med människor jag inte har jättemycket gemensamt med, då ska jag faktiskt se till att ha kul. Så det har jag.
Nu är det back to life.
Utanför den där världen med snuskigt rika ryssar var äkta män tjänar mer pengar än Sveriges BNP.
