Texten är en fristående text tillägnad alla lärare i Sverige på uppdrag av min fantastiske vän och tillika läraren i svenska, Becca. Ämnet i texten är valt av henne.
Förbjuden Kärlek
Hur ska jag kunna veta vilken kärlek som är förbjuden om jag inte vet vad kärlek är? Hur ska jag kunna veta om kärleken är något man kan ta på eller något som som bara finns? Hur ska jag kunna veta om kärleken ens finns? Om kärleken finns, är den ett resultat av att jag älskar eller älskar jag just för att den finns? Vilket är då förbjudet? Att älska eller kärleken. Och om kärleken bara finns, hur kan den då vara förbjuden?
Jag är ingen Descartes och jag är ingen Platon, mina tankar är för flyktiga för att filosofera kring kärlekens varande men jag behöver inte tänka. Jag behöver inte fundera. Jag vet att kärleken finns i mig. Den känns för mycket för att inte finnas. Den gör ont, den bubblar, den brusar, den smeker och den skrattar.
Men den syns inte.
Förutom som en glimt i någons öga. Knappt märkbar.
Det finns alltid agerande och uttryck som mänskligheten valt att förbjuda. För att skydda andra, för att skydda en förlegad tanke, för att spela Gud. Det är dock inte kärleken man har förbjudit. Man kan inte förbjuda något som inte syns. Det går inte att utdela spöstraff till glimten i ögat eller strypa bubblorna som ohämmat rör sig uppåt. Inte ens döden kan stoppa kärleken. Människor kan sluta gå på jordens yta men deras kärlek kan leva kvar lång tid efter att deras skor har bränts.
Kärlek går inte att förbjuda för den syns egentligen inte. Kärlek gör att jag älskar. Kärleken finns bara för att jag känner den. Min kärlek äger bara jag och kan inte ens förintas med döden.
Dina tankar påminner mycket om Descartes ”jag tänker alltså finns jag”, men istället läser jag kn ”jag älskar alltså finns jag”.