Vissa dagar är värre än andra. Människor som inte har rörelse inbygt i blodet förstår inte. Idag är det +10 grader. Solen lyser. Fåglarna har börjat kvittra.
Jag vill städa, bygga och framför allt springa.
Springa terräng är det bästa jag vet.
Mina läkare har sagt att jag aldrig mer kommer få springa. Någonsin. Inte ens när jag fått mina höftproteser. Höftproteser är inte höftleder. För en människa som aldrig gått utan alltid sprungit gör det så ont. Dagar som denna gör det jätteont.
Hugg händerna av en pianist
Stick ut ögonen på en konstnär
Skär av tungan på en föreläsare
Samma sak.
Människor som säger att de springer trots höftproteser muntrar inte upp mig. Det är nämligen direkt olämpligt att göra det. Kanske det eventuellt går. Men priset du betalar om det inte går är oerhört högt samt att du minimerar tiden innan du kört slut på dem också och då kan du inte gå heller. Så sluta berätta för mig om alla fantastiska människor som springer med höftproteser. Jag har varit fantastisk nog i mitt liv... ibland är fantastisk lika med dum.
Men dagar som denna blir jag ledsen på riktigt och kämpar med mig själv för att inte hata alla vänner som postar om sina underbara löppass. Men det är inte dem jag hatar. Det är min egen kropp och den genetiska nitlotten jag dragit.
Ledsen
