Pandemi är svårt.
Det är svårt för de inlåsta äldre.
Det är svårt för de som jobbar inom vården.
Det är svårt för restaurangägare.
Det är svårt för oss som sitter hemma.
Men idag vill jag skriva om våra barn.
Jag tycker man gjort helt rätt att inte stänga grundskolan. Det händer mycket mer i ett barns liv under ett år än vad det gör under ett år för oss vuxna. Ett förlorat barnår är värt minst tio vuxenår
Ändå har barnen och ungdomarna också fått betala höga pris. Gymnasister som inte fått gå på bal sitt sista gymnasieår, första-års gymnasister som inte känner sin egen klass och barn där skolan fungerar som andningshål men som numera är en Zoom-föreläsning på en skärm. Sedan kan jag tycka att vi kunde gjort miljarder fler saker inom våra fortfarande öppna institutioner. Vi kan se till att alla barn går i skolan i ändamålsenliga lokaler, att klasserna är små, att läraromsättningen låg, att matsalerna är luftiga. Men vänta... borde det inte vara så oavsett pandemi? Kanske är det så att våra brister i samhället kommer upp till ytan för att vi har en pandemi. Måtte vi inte glömma dem när pandemin är över...
Jag tycker dessutom att lärarkåren borde tillhöra fas 3 och inte fas 4 gällande vaccineringar.
Det finns många barn vars identitet baseras på det som de älskar att göra: spela ett instrument, idrotta eller något annat. Helt plötsligt togs identiteten från dem. Vi som är vuxna har redan skapat vår identitet och tiden är mindre värd för oss. Vi klarar oss nog men för barnen är det deras liv som tas bort när deras olika aktiviteter försvinner. I en viss ålder förknippar man sig med det man gör. Utan idrott och kultur stannar många yngres liv helt upp.
Idrottens uppgift är inte att skapa stjärnor. Idrottens uppgift är att skapa personlig utvecklig, folkbilda, skapa sammanhang och ett livslångt intresse för rörelse. Stjärnorna får man oftast på köpet. Tänk om någon hade sagt att vi kommer plocka bort personlig utvecklig, folkbildning, alla typer av sociala sammanhang och som lök på laxen plockar vi även bort lite livslångt hälsomedvetande. Utan någon plan hur vi ska bygga upp det igen.
Jag vet att det låter drastiskt men alla som jobbar med idrott är oroliga. Vad är planen? Hur ska alla barn och ungdomar som tappats under pandemin hitta tillbaka? Tror vi att de av sig själv ska hitta tillbaka?
Vi blev iallafall trötta på detta och ordnade i helgen världspremiär av Sveriges första riksserietävling i Rytmisk Gymnastik. Digitalt. Det har varit slit och engagemang bland de ideella krafterna. Vuxna människor som lagt enorm tid och kraft på våra gemensama barn. Sverige vore ingenting utan alla dessa människor och där ingår jag också.
Jag har inte dömt en fysisk tävling på mer än ett år. Jag saknar människorna. Vi nördar som nördat in oss i att bedöma en sport som ingen vet existerar, som kräver extremt mycket jobb, där det är praktiskt taget omöjligt att göra 'rätt' och man tjänar absolut noll och inga pengar. Varje gång vi nördar ses så känner man sig lite normal. Nu var det länge sen jag kände mig normal.
Men under helgen for vi från Övik till Torsby till Olsäter till Uppsala till Södertälje till Linköping till Jönköping till Stockholm till Göteborg till Halmstad till Kristianstad till Staffanstorp och avslutade i Landskrona. 270 mil genom cyberspace underbara värld. Och jag blev lycklig och kände mig normal igen en liten stund.
Det var en ynnest att se mer än 150 startande ungar från norr till söder göra något de älskar.
Men jag undrar fortfarande: vad är planen?
Hur ska alla tappade barn hitta tillbaka?
Och vem ansvarar för planen?
Sedan insåg jag att det gör vi alla.
Jag ansvarar.
Jag ska ta ansvar.
Bilden kommer från Nevis RGs Instagram