Jag blev aldrig orolig. Däremot lite ledsen.
Neo har blivit vårt hem. Sköterskorna har blivit våra vänner.
Precis som allting annat under den här resan så var alltså känslorna motstridiga. Oerhört glad samtidigt ledsen.
Vår entrédörr
Vår hiss ner till kulverten. Dags för ommålning kanske? Epilepsiframkallande...
Om man inte vet att man är i kulverten sitter det små skyltar på väggarna
Vår hall mot "köket" aka Pressbyrån på Blocket
Det sista hindret för Xana på vägen hemvar ROP-undersökningen i onsdags och en läkarundersökning i torsdags.
Under ROP fick Xana på sig saturationsmätaren igen. En säkerhetsåtgärd eftersom den är väldigt psykiskt ansträngande för dem.
Ögonbindeln ska vara på en timme innan undersökningen och fyra timmar efter.
Läkarundersökningen med Ann gick som en smäck och nu började det närma sig.
Vi fick tala med hemsjukvården och fick en goodie-bag med sprutor, lackmuspapper, blöjor och lite annat smått och gott. Vädret var inte direkt idelaiskt att åka hem i. Det sprutade snö uppifrån.
Vi fick påklädnadsproblem. Xana försvann i vår fina overall som vi köpt i England. Så vi fick lösa problemet genom att klä lager på lager istället.
Det gick jättebra hemma med Uffe. Han såg inte ens henne i bilbarnstolen.
När han väl fick se henne blev han ställd.Inte hispig, inte arg, inte glad. Bara ställd.
Vill vara med hela tiden
Vi har hunnit vara ute och gå även om det är ett projekt att få med hund och barnvagn.
Johan hade fixat till hela lägenheten och gjort den prematur-vänlig.
Den röda hunden har vi fått från familjen Olsson Olofsgård. Matchar lakanet perfekt!
Älvan kommer från Xanas farmor.
Tack också till Nova som skickade sin urväxta body. Den är fortfarande lite för stor.
Nu är vi äntligen hemma men vägen är inte slut.
Fortfarande en soppa av sondning, nan, pumpning, mediciner och vägningar. Varje matning tar en och en halv timma. Men det gör ingenting.
Jag hoppas bara sjukhusdörren är stängd bakom oss och att vi slipper gå igenom den igen.
Sedan spelar det ingen roll vad som väntar oss bakom hemma-dörren. För det leder iallafall hem
Stort grattis till er stora pyttis som nu fått komma hem! Jag fick nästan en chock nu i helgen när Rebecca berättade att hon kom i stockholm efter lag-sm. Fy sjutton så läskigt, men otroligt skönt att det gått bra. Hoppas du nu äntligen kan få börja njuta lite av mammalivet. Ta hand om er. Kramar Malin
skriven