Idag fick jag för första gången höra
"Fattar inte. Jag hinner verkligen iiiingenting under dagarna"
Det är ju ungefär det jag sagt i 8 månaders tid.
Inte för att jag inte saknar Xana under dagarna. Första dagen var hemsk. Nu är det lättare men inte särskilt rolgit för den sakens skull. Tycker dock inte att det är mer än rätt att Johan ska få samma nöje som jag.
Även om han inte hinner någonting
Sedan måste jag tillstå att det är förbaskat kul att vara tillbaka på jobbet och få bita i lite uppgifter igen. Jag älskar att rota, reda och lära mig. Och där är mycket att lära sig. Det händer en hel del på 10 månader.
Det känns som en hel livstid på en mängd olika sätt.
Jag tänker egentligen aldrig erkänna att så är fallet (går då ifrån mina principer att inte låta ett barn styra mitt liv) ,-)
Men någonstans har man nog blivit en annan människa under det senaste året. En del har nog att göra med att jag blivit mamma. En större del har nog att göra med det perspektiv jag fick på livet när det helt plötsligt var ett liv som höll på att försvinna innan det ens blivit ett liv men ändå fann där i kropp och själ.
