Idag dök ett sådant upp.
Smack, så dök STOP-skylten upp mitt på livsvägen. Men den stod inte ens på min livsväg, utan på en väns väg. En vän som jag träffar på tok för sällan. Livet rusar. 30 mil känns långt när två heltidsjobbande småbarnsmammor ska träffas. Men trots det bor hon väldigt nära centrum av mitt hjärta och har alltid gjort.
Ett barn har blivit diagnostiserad med cancer.
Jag blir så jävla förbannad. Arg för att något sådant här ska behöva dyka upp för att jag ska lyckas pallra mitt arsel ur vagnen och inse att vi träffas för sällan.
Arg för den där cancern. Barn ska inte vara sjuka. Så är det bara. Barn ska vara arga, envisa, egensinniga, blyga, modiga, kloka, knasiga och ledsna. Men de ska inte vara sjuka.
Arg, ledsen, frustrerad, förbannad.
Och vad ska man göra ?
Mer än att be till någon gud som jag inte ens vet existerar ? Försöka vara den vän som jag vill vara?
En riktig vän bara är. Bara är, när morparten behöver det. På deras villkor. Speciellt nu.
Jag är och finns. Och hoppas och ber. Och försöker beama all styrka som finns. Men vet inte riktigt hur jag gör. Men jag gör.
Glöm aldrig:
http://www.barncancerfonden.se
