Ida I Världen

Vi har haft en helt fantastisk en och en halv vecka.

Jag älskar att resa runt.

Jag älskar att spontangöra saker.

Bli nyfiken på platser och sedan bara åka dit.

 

 

 Bli överraskad av världen och av människor i den.

 

Därför är jag alltid tom när jag är på väg hem.

En sådan tomhet som tär och gör mig ledsen.

Inte för att jag inte vill komma hem utan för att jag vill fortsätta resa.

Fortsätta möta upplevelser för all evighet

 

Jag är nog född med resandeblod i ådrorna. Då menar jag inte att åka bort för att besöka just en plats utan rörligt resa runt och upptäcka nya saker, nya människor, nya platser. Att aldrig fastna på ett ställe utan ständigt vara i rörelse, ständigt få ny kunskap och ständigt utvecklas på platserna som man besöker och människorna som man möter.

 

 

Vissa saker tvingas man ju fastna i. För att kunna röra sig på andra ställen i livet. Livet är en enda stor kompromiss.

 

Oavsett så blir det alltid ångestfullt att sluta resa.

Inte att komma hem

Jag älskar hemma och jag älskar inte borta.

Men jag älskar att resa.

Det finns dock en stor fördel med att sluta resa, det är att man kan börja planera för nästa resa.

 

Så nu ska jag försöka ge mig själv lite terapi i form av research och titta på lite resande runt i vackra Skåne/Halland/Småland istället.

Jag har en Höga Kusten-resa på gång i augusti, Småland i september och dessutom förhoppningsvis Mallis samma månad.

 

Förhoppningsvis skriver jag

Ni får veta mer om min fajt för den där Mallis-resan imorgon. Blod, svett och tårar minst sagt. Eller snarare väntan, hissmusik och frustruation.

 

 

Har ni förresten förberett er med popcorn, chips och dippa för publiceringen av Idalogi regel nummer 200?

 

Det är ungefär lika spännande som att vänta på vem som är den nya ICA-Stig, fast lite mer klass att vänta på Idalogi regel nummer 200.

 

Den kommer publiceras ikväll klockan 19.000