...jag reste åter igen 250 mil fram och tillbaka.
Utan att en endaste liten isbjörn dog.
Och vilken kaos det var vid tillfällen.
Det är fruktansvärt jobbigt att vara domare när man inte kan bedöma lika-för-alla. Det ska skära i varenda domarhjärta när det inträffar och under lördagens tävling skar det rejält när uppkopplingarna från olika delar av Sverige inte ville fungera.
Men en sak som den här pandemin verkligen har lärt oss är att tagga ner, slappna av, göra om och göra rätt. Varje gång man gör en sak på ett nytt sätt blir det grus i maskineriet för man vet inte vilken typ av underlag vägen har som man ska köra på.
När gruset får maskinen att hacka så måste man ta det bästa beslut man kan för tillfället, utvärdera och se hur man kan göra det bättre tills nästa gång. Ibland är snabba beslut inte de bästa på lång sikt men just där och då behöver de fattas. Så länge intentionen är att de ska vara så bra som möjligt så är det korrekta beslut.
Jag är stolt över den svenska domarkåren i svensk rytmisk gymnastik. Vi har kommit så långt i vår utvecklig som arbetsgrupp trots att vi alltför ofta är i klorna på otydligheter. Otydligheter som kommer av att vi faktiskt valt att hålla på med en av de svåraste bedömningsidrotterna som finns. Men jag vet att vi alla och envar gör allt i vår makt för att skapa tydlighet, rättvisa och transparens genom att ständigt kommunicera.
Här är bilderna från min resa i helgen.
Jag upprepar:
Inte en enda isbjörn dog under inspelningarna.