Ida I Världen

Att åka skidor har varit en punkt på min icke-existerande bucketlist länge.

 

Att min bucketlist är icke-existerande beror på min filosofi att de flesta sakerna som man verkligen vill göra, vet man inte om att man vill göra förrän man har gjort det. Är man fast vid en lista så finns det en risk att man missar de möjligheter som passerar förbi på sin livsväg för de inte står med på den urpsrungliga bucket-listan.

Min icke-existerande bucketlist har jag låtit fyllas på efter hand som saker passerat mig. Sett till att samla upp mannan som osporadiskt fallit från himmeln och oftast ätit den direkt.
Tagit möjligheter när de funnits och skapat möjligheter när jag velat.

 

Att åka skidor är en sådan vilja där jag tyvärr varken skapat möjligheter eller fått dem. Skid-mannan har liksom aldrig fallit från min himmel.

Jag hatade åka skidor när jag var barn vilket kan beror på väldigt begränsade och väldigt negativa minnen som ligger kvar i min hjärnbark och gror:

 

Det var ungefär 1988. Det var snö.
Gympaläraren på Stanstorpsskolan klappade händerna för nu jäklar kunde skåne-ungarna åka skidor. Så det tillverkades en bana runt skolan där de stackars skånebarnen skulle staka sig runt tre varv. För det är ju jättekul för dem.

 

"TA MED ER EGNA SKIDOR!",  skanderade den över-entusiastiska gympaläraren.

Idas mamma öppnade förrådet där det ligger alla möjliga bra-att-ha-någon-gång-prylar.
Mycket riktigt, där låg de gamla skidorna inköpta någon gång på 50-talet. Troligtvis inte vallade sedan dess.

"De duger", tänkte Idas mamma.

Sedan skulle Ida staka sig runt tre varv runt skolan med dessa skidor.
Ida är född tävlingsmänniska. Ida mådde inge vidare. Ida hatade åka skidor.

 

Vi åker tillbaka ytterligare kanske 5 år. Det var snö.
Friluftsfamiljen R vill passa på. Letar fram samma skidor som i minne 1, stuvar in samtliga adhd-barn i bilen för att köra till Skrylle. 

Nu ska vi minsann passa på när det är snö.

Vi går av bilen i Skrylle med den röran som följer med 50-talsmaterial som ska snöras på adhd-barnen. När väl alla är klädda och hela familjen R äntligen ska börja röra sig runt motionsslingan och pappa R tar sitt första skär så faller den profesionella pianisten som en fura och

, bryter tummen. Åkturen tog slut, det blev akuten och det enda som kom ut av den var en långvarig sjukskrivning.

 

Men.

Ändå har ideén om skidåkning funnits där. 

År efter år.

Jag är duktig på balans, jag har starka ben. Jag gillar fart. Jag gillar rörelse.
Jag borde gilla det här också.

 

Men sedan opererade jag kroppsdel efter kroppsdel och helt plötsligt vaknade jag upp efter en tjugo år lång narkos och insåg att snart kommer det aldrig gå.

Egentligen går det inte nu heller.

Men om jag någonsin ska så måste jag nu. 

Inte om tio år.Trots konstgjord höft och inga korsband.
Jag misstänker att det egentligen redan är kört, men jag bara måste prova.
Hur ska jag annars veta?

 

Så jag jobbar stenhårt med att se möjligheterna och i övrigt skapa dem.

 

Mitt första skapande är det jag är bra på.

 

Jag kan ingenting om skidåkning men har ganska bra hum på träning.
Så jag har lagt upp ett
"alpint förberedande skidåkningsprogram for dummies by a dummie'

 

Varje vecka tränar jag med skidor i åtanke:

 

Core

Balans

Benträning a la Ida

Intervallträning
Uthållighetsträning

 

'Ooooh' tänker ni.''Undrar vad Ida gör för benträning.'

 

Det får ni veta i ett senare inlägg

 

Spänningen är oliiiiiidlig...

 

Har ni någon övning som ni känner är absolut nödvändig att träna för att kunna njuta av skidåkning?